Oh

What a night, what a day, what a week. What a ...life. Sometimes I feel like my life is a constant tumble down a slope. Down down down. I roll and fall. Sometimes there's shitloads of rocks. Sometimes there isn't.

Maybe that's the big secret. You keep falling all the time and sometimes you're not in pain and that's good. And that's it.

I started a new painting. I finished a shawl. I kissed a boy. I watched some anime. Life goes on. And one day it all ends and all the knowledge in my brain just ceases to exist. All my feelings and memories dissappear and nothing that I've done and nothing that has been done to me matters anymore.

I like that thought.

Sjukskriven igen

Hepp. Har varit ett par svåra veckor. Ska byta medicin igen. Är pank igen. Saknar mina pojkvänner.

Har ritat ganska mycket ett par dagar och börjar få tillbaka lite flyt. Är pank delvis för att jag har spenderat en hel del pengar på pennor.

Har börjat komma i ordning i mitt rum. Det känns bra. Men det är en bit kvar.

Idag har varit en lång dag men jag avslutade den med att chatta med likströmsvänner och äta fruktsallad och rita en massa så det känns helt ok nu.

Jag är ledsen och trött mycket men inte i den djupa svarta ångestgyttjan riktigt. I alla fall inte hela tiden. Sjukskrivningen känns som en lättnad. Min mamma och pappa hjälper mig med räkningar och telefonsamtal och sånt som ger mig ångestattacker och det känns som en ännu större lättnad.

Och jag har fått en hylla. Och jag har fina vänner. Och fina pennor. Depressionen är som ett bålgetingbo inuti mig men ibland kan man sätta sig i den mentala bersån och fika en stund utan att reta upp det. Det är skönt.

Nu ska jag sova.

Vatten över huvudet

Jag promenerar långsamt. Mina fötter gör ont. Igår firade jag yalda, en persisk midvinterhögtid. Jag är trött. Jag vet att jag inte borde ta ut mig så fort jag börjar må lite bättre men jag gör det ändå. Varje gång, utan undantag.

Igår träffade jag en kompis, sen gick jag upp till avdelningen, sen träffade jag Irena och Michal, sen körde de mig till folkets park där jag var till midnatt och dansade tills jag var genomblöt av svett. Det var en bra dag men idag är jag känslomässigt utmattad. Imorgon blir jag utskriven. Ytterligare en stressfaktor.

Kvinnan som bjöd in mig till Yaldafirandet heter också Yalda och är helt fantastisk. Hon är kanske runt sextio och pratar knappt någon svenska och har dessutom olika långa ben vilket gör det svårt för henne att gå. Jag tror att hon har otroligt ont. Trots det är hon alltid glad och dansade nog mer än mig igår. När hon dansar syns det inte att hon är handikappad. Som om det är meningen att hon skulle dansa.

Jag lärde känna henne när jag kom in åå avdelningen, vi delade rum första veckan eller så.

Då var stämningen där alltid rolig och bra, människor i alla åldrar som mest var ledsna, inte så farligt galna. Nu är det mest äldre kvinnor som är rätt ordentligt galna. Det är lite tråkigt men jag har träffat folk där som jag hoppas på att vara vän med länge. Som Yalda, som inspirerar mig med sitt soliga humör, M som är världens yngsta femtioåring, J som är ängslig men snäll, T som nästan känns som en familjemedlem, K som är min nuvarande, jätteroliga rumskompis, J som är fantastiskt intelligent och rolig, I som är dagisfröken och nästan lika liten som barnen hon jobbar med. Många fler. Som jag verkligen tycker om, mycket.

Nu finns det en gammal kvinna som sitter och skriker "maten är lagom varm!" Eller "slutet är nära!" och en annan som tror att man pratar med henne varenda gång man pratar och en som sjunger hela tiden. "Det finns inget vackrare än sanningen, sanningen, sanningen."

Det har varit fem märkliga veckor.

Quo vadeo?

Nervös. Idag beseglas mitt öde ja; idag får jag veta vilken väg mitt liv kommer ta. Vad som än händer tror jag inte att jag kommer stanna i Sverige. Det känns bra att veta att jag har ett jobb och så, men det måste finnas mer och jag vill hitta det.

Väntar på ett samtal. Väntar hårdare än vad jag någonsin väntat innan, min väntan är ett tomt rum, jag är förlamad av väntan.

Skulle inte kunna vänta såhär på ett samtal från en älskad, åtrådd, men kanske på ett samtal från en läkare.

Jag vill veta vart mitt liv är på väg!

Dricker kallt kaffe framför datorn, kan inte riktigt ta mig för någonting. Önskar att någon kunde komma hit och underhålla mig, uppehålla mig. Hålla mig. Skalla mig. Tanken på att lämna sitt liv och börja ett nytt någon annanstans känns nästan som tanken på döden, återfödelse på en annan plats. Ny, ren, utan bakgrund, återfödd på en ny plats. (Dravel.)





Lyssnar på: Stina Nordenstam, Dynamite. Extremt bra skiva.

God help me

Man kan lära sig något av alla situationer som uppstår. Man kan lära sig något av alla människor man träffar. Jag lärde mig en av de viktigaste sakerna jag någonsin lärt mig av en människa som jag träffat tre gånger. Vi kom inte varandra nära, vi hade inget intressant utbyte av åsikter, vi har bara träffats sporadiskt. Men den människan sa något eller frågade något som gjorde en sanning uppenbar för mig som jag aldrig sett förut och sedan dess har mitt liv förändrats. Verkligen!

Förändringen började nog natten mellan den trettonde och den fjortonde augusti. För er som inte orkar leta er bakåt i min blogg för att hitta nämnda datum: "olyckan" som jag så dramatiskt refererar till den som. Jag ramlade med cykeln. Men det var en olycka och jag var invalid i ungefär en månad efteråt. Efter det så började i alla fall saker förändras. Jag blev sjukskriven och det var FFF och jag träffade nya människor och mitt liv kändes lite mer meningsfullt. En mycket loj sommar gick mot sitt slut.

Jag kan fortfarande känna hur sjukt ont det gjorde att ta av slingan som höll tillbaka axlarna. Jag trodde att jag skulle dö. Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle läka. Jag undrar fortfarande för nu har det gått ett bra tag och jag har fortfarande jätteont i nyckelbenet till och från och mitt ansikte gör också ont.

I alla fall; tillbaka till ämnet. Jag har lärt mig mina viktigaste läxor av människor. Jag har lärt mig att inte ge någon annan för mycket makt över mig. Jag har lärt mig att trivas väldigt bra i ensamhet. Nästan bättre än i sällskap. I alla fall just nu.

Jag har lärt mig att sluta vara rädd.

Jag har lärt mig att smärta är vad vi vill att det ska vara. Att gränsen mellan känsel och smärta är där man själv sätter den. Att jag inte behöver frysa bara för att det är kallt, att jag inte behöver ha ont inuti mig bara för att jag saknar någon.

Alla motgångar är välsignelser. Alla svåra perioder, allt hemskt som händer. Det är välsignelser och jag är tacksam för dem.




Lyssnar på: lyssnar inte. Har på mig hörlurarna och spelar musik i dem för att slippa höra.
Läser: Tillbaka till Den Vidunderliga Kärlekens Historia. Passionen var oerhört bra. Läste ut den igår.
Annat: Idag ska jag bli intervjuad över telefon av ett företag på Irland och ikväll ska jag se 1408 med Ks.