Jag hade en massa ord. Flera ord. Många ord. Jag hade hela meningar, formuleringar. Jag ville vräka ur mig bokstäver, ord, meningar, stycken. Kräkas ur mig text. Jag hade inspirationen. Men en sak fattas. En sak fattas mig och det är såsom följer: varför skriva för ingen? Varför skriva all den texten för bara mig? Den förlorar all mening. Men jag behöver skriva för att bearbeta. Jag är som en utåtagerande unge. Jag behöver uppmärksammas för att bearbeta. Men jag är ju vuxen nu, jag borde kunna bearbeta på egen hand? Utan yttre inblandning, utan min generations ständiga behov av att bekräftas. Och egentligen bekräftas jag inte. Jag vet inte ens säkert att någon läser det jag skriver. Bekräftelsen är när folk kommenterar det jag skriver, och det händer mycket sällan. Jag skriver inte för ett par kommentarers skull.
Så varför bloggandet? Framför allt; varför lägga upp det på Facebook? Nej, det går bort. Hädanefter så publiceras alltså inte min blogg på Facebook. I alla fall inte sedan allt rabalder om att Facebook äger allt som publiceras där. Jag tycker att det är rätt självklart, det är en tjänst de tillhandahåller, det kräver enorma resurser att hålla Facebook vid liv och det är inte särskilt vanligt med ett ställe där du får publicera oändligt antal bilder gratis. Men min text... Det är ju skillnad. Jag tror inte att de tänker sno den och använda den till nånting men så länge den är publicerad där och ligger på deras server så har jag inte rättigheterna till den. Hm. Detsamma gäller ju i och för sig bilderna. Tja, det är ett dilemma, men fortfarande kan jag se att det finns enorma fördelar med ett sådant avtal eftersom de publicerar bilder från sin sida, från sin server. Det hade säkert funnits lagliga begränsningar om de inte ägde det de publicerade. Och de vill antagligen skydda sig. Dessutom finns det säkert liknande regulationer i den här bloggtjänsten, men jag orkar inte riktigt fundera på det just nu. En vacker dag kanske min bror får skapa en helt ny bloggsida till mig där jag kan vara säker på att äga alla rättigheter. Sånt här är tråkigt att tänka på.
Så tillbaka till frågan: varför? Jag har alltså beslutat att sluta köra upp bloggen i folks ansikten. Alla jag är vän med på Facebook är förmodligen inte intresserade av mina små literära utspel. Men om man nu bloggar så är det ju för att man vill bli läst, uppmärksammad. Hade jag bara skrivit för mig själv så hade det inte funnits något behov av att publicera det. Jag skriver alltså inte bara för mig själv. Jag skriver för att jag använder språket till sitt ändamål; kommunikation. Varför? Frågan kvarstår. Eftersom språket är skapat för att vara ett verktyg att kommunicera med så finns det ju inget syfte i att skriva sånt som ingen får se. Det är som att prata med sig själv. Men det gör man ju. Självklart gör man det. Man tänker ju. Och när jag bloggar (och inte publicerar det på Facebook) så förväntar jag mig egentligen inte att någon ska läsa det, jag bloggar för ofta och för mycket för att
NÅGON ska orka hålla koll. Tror jag i alla fall. Det måste ju innebära att jag egentligen gör det för mig själv. Som att prata med sig själv högt på stan. Jag är en dåre.
Jaha, det här var ju givande. Jag har egentligen inte kommit nånvart i mina resonemang och inte ens i närheten av berört ämnet som jag
vill skriva om, som jag behöver bearbeta. Som jag har börjat prata ganska mycket om, främst med min mor. Eller snarare, något av ämnena. Och varför skriver jag då inte om det? Där är svaret enkelt: jag skulle blotta för mycket av mig själv, jag skulle visa upp mina svagheter offentligt. Som att gå omkring på stan och prata med sig själv
naken. Kanske behöver jag exakt just det: att sluta försöka fördämma allting. Jag är ju ändå rätt så jävla kass på det, med tanke på hur mycket jag pratar om det och hur mycket
skräp jag skriver om det som inte publiceras. Det är nämligen det som är problemet med det jag skriver som ingen får läsa; jag anstränger mig inte alls och det blir dåligt. Hackigt, inget som helst flöde. Bara dravel för jag går lite för nära lågan, backar undan, går för nära igen. Skriver som en dåre, muttrar för mig själv. Nej, då är det nog bättre att prata med sig själv högt och tydligt på stan. Bättre än att sitta i ett tomt rum och muttra osammanhängande för sig själv. So it comes down to den eviga mellanvägen; om jag nu ska blogga eftersom jag inte vill att det ska bli alltför dåligt, om skälet till att jag bloggar är att möjligheten att någon läser det ställer krav på den litterära kvalitén, då kan jag ju inte gå in på det som är mest personligt. Eller?
Om jag nu skulle skriva direkt ur hjärtat. Om jag skulle skriva om det som tynger mig (allt det som tynger mig). Dels skulle det bli gnälligt. Jag avskyr gnäll. Dels skulle det tillintetgöra min personliga sfär, eller hur man ska uttrycka det. Nej, jag vill inte dela med mig till vem som helst av mitt hjärta. Alla vill nog inte veta allt om mig, och jag vill inte att alla ska veta heller.
Men jag kan sträcka mig såhär långt: det finns en hel del jobbiga grejer i mitt liv just nu. Min vardag känns tung av flera olika skäl. Jag har skrivit om en hel del av min vardagsångest, lätt berört det sjukt oitressanta, som byråkrati och jobbsökning, skrivit mer om annat, till exempel mina katter, som säkert inte heller är särskilt intressanta för den utomstående. Men det finns en sak som jag inte har skrivit något uttalat om, och inte heller tänker skriva något uttalat om. Det är något som har funnits länge men som inte egentligen har vart jobbigt förrän nu, senaste tiden. Det är något jag tänker väldigt mycket på, funderar över, kastar fram och tillbaka i mitt inre, blir ofrivilligt påverkad av och inte till fullo förstår. Det förbryllar och irriterar mig. Ibland gör det mig glad, ibland ledsen. Det är inget jag egentligen lider av, men det förföljer mig. Det finns nästan alltid någonstans i bakhuvet. Förut kunde det gå flera dagar utan att jag tänkte på det men nu är det värre. Kanske bara på grund av att det inte har försvunnit; jag trodde att det skulle försvinna. Jag trodde inte ens att det var något. Men det har inte försvunnit, inte alls. Kanske är det därför som jag tänker mer på det nu. Kanske är det något annat.
Om någon mot förmodan inte alls vet vad jag skriver om så fråga gärna, möjligheten finns ju att jag berättar mer. De sista detaljerna. Ett par pusselbitar som inte är så avgörande. Om någon mot förmodan plöjt sig igenom min roman. Har ni det så lämna gärna en rad så att jag vet ifall det finns någon som helst anledning till att faktiskt publicera saker och ting på den mystiska företeelse som kallas internet.
Klockan råkar vara halv tre. Jag ska gå och lägga mig. Och ja, det känns bättre nu. Skrivandet hjälpte. Som att man mår mindre illa om man kräks, eller känner sig mindre ledsen om man gråter. Efter att ha vräkt ur mig så här mycket text känns det lite som efter sex, eller efter ett stort gräl, eller som att bli lite bakis. Laddningar försvinner.
Godnatt.
