Or so they say. Själv har jag verkligen inte märkt av denna omtalade kyla. Jag använde min vinterjacka ett tag men det var för vamt, så jag återgick till lättare höstvarianter tills jag kom på att en tröja räcker. Dygnet runt faktiskt, det är faktiskt inte alls så kallt som ni tror, era... hrm. Fjollor.
Sitter och dricker kaffe. Har försökt städa. Det har gått halvbra. Hade tänkte skura, men det får bli imorrn.
Igår såg jag 1408 igen, med Ks. Den var bra den här gången också, för att vara ganska oorginell. Läskig at times. Fika med Maja och Maia (och Robin en stund) var trevligt. En mycket trevlig kväll också. Såg Zibakhana (också igen). Den var bra (men sällskapet var den stora behållningen).
Idag har det hänt två roliga saker: Irländarna som aldrig ringde igår ringde istället idag och bad om uräkt för att de inte ringt igår. De ska ringa på fredag och intervjua mig. På fredag ska jag också på en annan intervju. Om jag har tur kanske jag far på en intervju i Göteborg den fjortonde också.
På lördag har Moa fest! Det kommer bli kul. Och snart är det dags för efter-fff-festen. Och jag funderar på en till ångestfest. Eller poesifest utan tonvikt på ångest. Får se.
Mja... Mitt liv är som ett oskrivet blad, det kan ta vilken väg som helst just nu. Har ingen aning om vad som kommer hända. Ingen aning om vad jag hoppas på. Ingen aning om vad jag vill.
Lyssnar på: Elvis, Ella Fitzgerald, Slim Gaillard
Dagens Youtube-hit: Baby it's cold outside med nyss nämnda sångerska.
Läser: Prinsessa söker drake av Patricia Wrede, en sjukt mysig barn/ungdomsbok. Man får inte vara för petig.
Pyssel: Har stoppat alla mina trasiga raggsockar.
Skriver: rollspelsäventyr och skapar karaktärer med spelarna.
Dricker: Jättemycket kaffe. Hela tiden.
Oroar mig för: katterna som fortfarande inte verkar må helt bra trots antibiotikakur, flytta utomlands?!?!?!?!
Showing posts with label poesi. Show all posts
Showing posts with label poesi. Show all posts
Wednesday, 7 November 2007
Monday, 29 October 2007
Oh
Allt, allt i hela världen.
Svävar fram genom natten. Year zero transporteras rakt in i min hjärna utan att passera öronen. Me, Im not och löv som virvlar omkring mig, gula, gyllne i lampornas sken i den blåsvarta natten, vinden virvlar runt mig. Musiken virvlar i mig, jag susar fram som en raket över den täta mattan av gula löv, över gator, gräsmattor, genom gränder, cyklar ursinnigt omkring i staden utan att hitta något som betyder någonting för mig. Allt påminner mig om meningslösa känslor, saker som inte betyder något längre men har gjort det förut, jag mår inte dåligt så det är inte melankoliskt, jag mår inte bra så det är inte ljuvt, och inget mellanting heller. Det påminner mig om justnu, som jag inte vill bli påmind om, jag är här och nu trots att jag hellre hade drömt mig bört, tillbaka i tiden i höstnatten. Tillbaka till vad som helst. Jag har levt ett år, längre bak än så är det disigt och jag får inte ut något av att leta där. Senaste året har jag levt och det har varit omtumlande och jag har lärt känna mig själv och jag har lärt mig älska mig själv, på bara ett år har jag klättrat upp ur en avgrund och ramlat ner igen och klättrat upp igen och kanske kommer jag ramla igen men just nu älskar jag mig själv även om min situation är överdjävlig. Cyklar ursinnigt upp ur min avgrund. Upp genom natten, löver virvlar runt mig som gula stjärnor. Mjukt och vackert i natten, svalt, lagom svalt. Jag tar av mig jackan och sätter den på min pakethållare.
Ibland, på natten. Nu är det en ny vecka igen, hur snabbt kan det gå? Tiden rusar fram utan att egentligen fråga mig först. Ursinnigt. Jag kan inte cykla ifrån den. Klockan är halv fem och det är nästan mörkt. Min dag har inte riktigt börjat. Jag har glömt att göra sånt jag borde. Jag borde fortfarande göra en massa. Två veckor har susat förbi, två helger, nu är det snart tisdag och jag har en massa planer för veckan utan att riktigt förstå hur det gick till. Jag blundar så hårt jag kan men det hjälper inte. Verkligheten finns kvar när jag öppnar ögonen. Bara inte riktigt som förra gången, den här gången har det gått flera timmar, för det gör det varje gång jag blinkar.
Utanför är skymningen kallt blågrå, ljus börjar blinka när folk kommer hem från var de nu har varit under dagen. Det regnar på löven så att allt guld sköljs bort och kvar är brungrå kadaver av det vackra och sprakande. Stjärnorna drunknar i blöta grå mulenhetsmoln. Jag drunknar i tid och verklighet. Glömmer allt. Allt försvinner, blir overkligt. Uppblött i kanterna, löses upp, ingenting kvar.
Jag vill härifrån. Upp, ovanför molnen där solen alltid lyser.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
allt är givet
människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
(Utdrag ur Lagerkvists "Det är vackrast när det skymmer".)
Lyssnar på: Year zero, Chris Cornell live på O-baren, mycket 16 hp och lite Woven Hand, Dead or alive - You spin me right round, User - belong och lite annat också.
Svävar fram genom natten. Year zero transporteras rakt in i min hjärna utan att passera öronen. Me, Im not och löv som virvlar omkring mig, gula, gyllne i lampornas sken i den blåsvarta natten, vinden virvlar runt mig. Musiken virvlar i mig, jag susar fram som en raket över den täta mattan av gula löv, över gator, gräsmattor, genom gränder, cyklar ursinnigt omkring i staden utan att hitta något som betyder någonting för mig. Allt påminner mig om meningslösa känslor, saker som inte betyder något längre men har gjort det förut, jag mår inte dåligt så det är inte melankoliskt, jag mår inte bra så det är inte ljuvt, och inget mellanting heller. Det påminner mig om justnu, som jag inte vill bli påmind om, jag är här och nu trots att jag hellre hade drömt mig bört, tillbaka i tiden i höstnatten. Tillbaka till vad som helst. Jag har levt ett år, längre bak än så är det disigt och jag får inte ut något av att leta där. Senaste året har jag levt och det har varit omtumlande och jag har lärt känna mig själv och jag har lärt mig älska mig själv, på bara ett år har jag klättrat upp ur en avgrund och ramlat ner igen och klättrat upp igen och kanske kommer jag ramla igen men just nu älskar jag mig själv även om min situation är överdjävlig. Cyklar ursinnigt upp ur min avgrund. Upp genom natten, löver virvlar runt mig som gula stjärnor. Mjukt och vackert i natten, svalt, lagom svalt. Jag tar av mig jackan och sätter den på min pakethållare.
Ibland, på natten. Nu är det en ny vecka igen, hur snabbt kan det gå? Tiden rusar fram utan att egentligen fråga mig först. Ursinnigt. Jag kan inte cykla ifrån den. Klockan är halv fem och det är nästan mörkt. Min dag har inte riktigt börjat. Jag har glömt att göra sånt jag borde. Jag borde fortfarande göra en massa. Två veckor har susat förbi, två helger, nu är det snart tisdag och jag har en massa planer för veckan utan att riktigt förstå hur det gick till. Jag blundar så hårt jag kan men det hjälper inte. Verkligheten finns kvar när jag öppnar ögonen. Bara inte riktigt som förra gången, den här gången har det gått flera timmar, för det gör det varje gång jag blinkar.
Utanför är skymningen kallt blågrå, ljus börjar blinka när folk kommer hem från var de nu har varit under dagen. Det regnar på löven så att allt guld sköljs bort och kvar är brungrå kadaver av det vackra och sprakande. Stjärnorna drunknar i blöta grå mulenhetsmoln. Jag drunknar i tid och verklighet. Glömmer allt. Allt försvinner, blir overkligt. Uppblött i kanterna, löses upp, ingenting kvar.
Jag vill härifrån. Upp, ovanför molnen där solen alltid lyser.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
allt är givet
människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
(Utdrag ur Lagerkvists "Det är vackrast när det skymmer".)
Lyssnar på: Year zero, Chris Cornell live på O-baren, mycket 16 hp och lite Woven Hand, Dead or alive - You spin me right round, User - belong och lite annat också.
Monday, 22 October 2007
Den nya veckans första dags sista minut.
Klassisk musik. Tvättar. Bakar. Har diskat, städat, fixat. Översatt Cv. Kollar upp olika företag som huserar på Kastrup. Fixat antibiotika till katterna. (Tack Ulf!!!) Imorrn blir nog ännu en likadan dag. Städa, söka jobb, vara huslig.
Jag har slutat ringa folk. Bortsett från Maia. Ja, och så min mor. Eller. Jag har ringt folk när jag har behövt hjälp. De har hjälpt mig. Men Jag har inte tagit speciellt mycket intiativ till att träffa folk, så jag har inte heller träffat folk. Förutom Maia då. Och två dagars festande.
Fan, ni förstår vad jag menar. Jag har suttit hemma i en vecka och jag känner att ytterligare en sådan vecka är vad som väntar. Pallar inte hitta på saker med folk. Eller jag pallar. Men jag gör det inte. Socialt utbyte känns inte så viktigt. Ett jobb känns viktigt, friska katter, alla papper som jag jagar, kassor hit och dit. Mest jobb. Anything. Betala mina skulder.
Mitt kök är jävligt litet och svårt att baka i. Men annars är inte bakning svårt. Jag borde göra det oftare.
Det känns som om jag blir känslomässigt svalare. Jag orkar inte riktigt bry mig om folk. Jag brukar gilla folk som fan. Jag brukar uppskatta varje ny bekantskap. Nu känns det mest som att vill ni träffa mig så kan ni till exempel ringa nån gång. Jag är jävligt viktig för vissa, mindre viktig för andra. Äh. Jag tror att det mest handlar om att jag verkligen inte vet vart jag är på väg. Utomlands? Kryssningsfartyg? Callcenter? Och vart skulle det leda? Jag vill ha gymnasiekompetens. Varför? För att kunna plugga vidare? Läsa vad? Engelska? Vad skulle jag använda kunskapen till?
Jag som brukade ha en plan och tycka att det var viktigt att hålla sig till den. Jag hade fel. Ingenting är viktigt. Livet är för viktigt för att tas på allvar hela tiden. Allt är viktigt, ingenting betyder något. Vad spelar det för roll i universums oändlighet? Vad spelar en plan, en idé, en tanke för roll? Nu dravlar jag. I can't understand a word I'm saying.
Nu ska jag hämta tvätt, den nya veckans andra dag började för en halvtimme sedan och imorrn vill jag vara mer utsövd än vad jag var idag. Någon gång den här veckan vill jag sjunka ner i en skön soffa med lite sköna människor omkring mig och titta på Eddie Izzard eller en riktigt jävla bra film. Har inte sett film på flera veckor. Det är sant. Känns så fel.
I alla fall: några frivilliga? Eller ska jag tvingas bryta min världsfrånvändhet och faktiskt föreslå dylika aktiviteter? Jaja. Det kan väl vara värt det.
Bröden blev bra. Eller de ser bra ut. Utanför sprakar natten av tystnad. Inuti sprakar natten av något annat, som en blandning av ilska och glädje, en dov sorts energi, kärlek kanske. Till hösten och världen och mig själv och mina fantastiska själsförmögenheter och bakförmågor. Nog dravlat, tvätten nu. God natt världen. I love you.
Lyssnar på: Sr klassiskt. Alltså webbradio med klassisk musik. Toppen. (Ja, det var vad som spelades i fredags, på Ångestfesten, som var en jävligt bra fest. Tack alla som kom för att ni var så bra. Tack Robin för ett utomordentligt bra framförande av Poe's The Raven. Ångest, Ångest är min arvedel. Tack också Lars för den rara tolkningen som du skrev i min gästbok.)
Jag har slutat ringa folk. Bortsett från Maia. Ja, och så min mor. Eller. Jag har ringt folk när jag har behövt hjälp. De har hjälpt mig. Men Jag har inte tagit speciellt mycket intiativ till att träffa folk, så jag har inte heller träffat folk. Förutom Maia då. Och två dagars festande.
Fan, ni förstår vad jag menar. Jag har suttit hemma i en vecka och jag känner att ytterligare en sådan vecka är vad som väntar. Pallar inte hitta på saker med folk. Eller jag pallar. Men jag gör det inte. Socialt utbyte känns inte så viktigt. Ett jobb känns viktigt, friska katter, alla papper som jag jagar, kassor hit och dit. Mest jobb. Anything. Betala mina skulder.
Mitt kök är jävligt litet och svårt att baka i. Men annars är inte bakning svårt. Jag borde göra det oftare.
Det känns som om jag blir känslomässigt svalare. Jag orkar inte riktigt bry mig om folk. Jag brukar gilla folk som fan. Jag brukar uppskatta varje ny bekantskap. Nu känns det mest som att vill ni träffa mig så kan ni till exempel ringa nån gång. Jag är jävligt viktig för vissa, mindre viktig för andra. Äh. Jag tror att det mest handlar om att jag verkligen inte vet vart jag är på väg. Utomlands? Kryssningsfartyg? Callcenter? Och vart skulle det leda? Jag vill ha gymnasiekompetens. Varför? För att kunna plugga vidare? Läsa vad? Engelska? Vad skulle jag använda kunskapen till?
Jag som brukade ha en plan och tycka att det var viktigt att hålla sig till den. Jag hade fel. Ingenting är viktigt. Livet är för viktigt för att tas på allvar hela tiden. Allt är viktigt, ingenting betyder något. Vad spelar det för roll i universums oändlighet? Vad spelar en plan, en idé, en tanke för roll? Nu dravlar jag. I can't understand a word I'm saying.
Nu ska jag hämta tvätt, den nya veckans andra dag började för en halvtimme sedan och imorrn vill jag vara mer utsövd än vad jag var idag. Någon gång den här veckan vill jag sjunka ner i en skön soffa med lite sköna människor omkring mig och titta på Eddie Izzard eller en riktigt jävla bra film. Har inte sett film på flera veckor. Det är sant. Känns så fel.
I alla fall: några frivilliga? Eller ska jag tvingas bryta min världsfrånvändhet och faktiskt föreslå dylika aktiviteter? Jaja. Det kan väl vara värt det.
Bröden blev bra. Eller de ser bra ut. Utanför sprakar natten av tystnad. Inuti sprakar natten av något annat, som en blandning av ilska och glädje, en dov sorts energi, kärlek kanske. Till hösten och världen och mig själv och mina fantastiska själsförmögenheter och bakförmågor. Nog dravlat, tvätten nu. God natt världen. I love you.
Lyssnar på: Sr klassiskt. Alltså webbradio med klassisk musik. Toppen. (Ja, det var vad som spelades i fredags, på Ångestfesten, som var en jävligt bra fest. Tack alla som kom för att ni var så bra. Tack Robin för ett utomordentligt bra framförande av Poe's The Raven. Ångest, Ångest är min arvedel. Tack också Lars för den rara tolkningen som du skrev i min gästbok.)
Tuesday, 2 October 2007
Goth vs. gothic
Föredrar gothic. Jag och Robin satt igår på Arimans uteservering i höstskymningen. Det var småkyligt och vi diskuterade olika stadier av uppvärming i olika sorters metaller och gaser, poesi och annat viktigt. En sak vi kom på, när himlen mörknade av dramatiska moln som svepte runt Domkyrkans svartnande stentorn, vinden ruskade om de majestätiska gulnande träden i Lundagård och en stor flock skränande kråkor virvlade omkring ovanför oss var att Lund är en ganska gåffig stad om man så vill. Men inte gåffig egentligen, utan mer svår och smågotisk. (Inte som i gotiken, utan som i den specifika stämningen Gothic som i Gaimans skrivande till exempel.) (Sånt som i Sverige oftast sopas in under benämningen fantasy.) (Noir kan också platsa.)
Poesi kan fungera i Lund. Man kan vara svår och dricka rött vin. Men tyvärr förstör alla studenter dessa vackra möjligheter och gör det istället till nåt sunkigt och rätt tråkigt. Oh well, jag hade tröttnat på Svårt ganska snabbt. Såsom jag tröttnar på saker och ting.
Spontanbiljard igår. Jag fyller min vardag med meningslösheter men slipper ändå inte tänka. Nu ska jag skura golvet, fara till min mor och frisera henne och sen åka till stan och fika med Viola.
Om någon vill komma hem till mig och hota mig med någon form av vapen tills jag färdigställer mitt jävla cv och söker en massa jävla jobb så är det välkommet.
Förspilld tid. I allmänhet mår jag rätt bra, men jag börjar bli sådär rastlös.
Gårdagens ord: potent.
Lyssnar på: Jefferson Airplane - Volunteers
Poesi kan fungera i Lund. Man kan vara svår och dricka rött vin. Men tyvärr förstör alla studenter dessa vackra möjligheter och gör det istället till nåt sunkigt och rätt tråkigt. Oh well, jag hade tröttnat på Svårt ganska snabbt. Såsom jag tröttnar på saker och ting.
Spontanbiljard igår. Jag fyller min vardag med meningslösheter men slipper ändå inte tänka. Nu ska jag skura golvet, fara till min mor och frisera henne och sen åka till stan och fika med Viola.
Om någon vill komma hem till mig och hota mig med någon form av vapen tills jag färdigställer mitt jävla cv och söker en massa jävla jobb så är det välkommet.
Förspilld tid. I allmänhet mår jag rätt bra, men jag börjar bli sådär rastlös.
Gårdagens ord: potent.
Lyssnar på: Jefferson Airplane - Volunteers
Friday, 28 September 2007
In i natten
Mörkret tätnar, stjärnorna brusar omkring mig, jag susar utåt, ut i rymden. Exalterad - mitt liv är perfekt. Jag älskar mitt liv. I have been blessed, and I am thankful. Livet är bra, världen är vacker. Katter spelar piano. Jag har vänner som kommer hem till mig och hänger. Och skänker, lånar ut och transporterar möbler till mitt hem. Jag har städat min lägenhet, ätit glass, fått bröd.
En del grejer gör en väldigt glad. När man inser att man inte är bortglömd, när man ringer folk och de blir glada eller när folk ringer en och man blir glad. När folk är fina roliga vänner och man har roligt med dem. Idag har vart en utomordentligt bra dag. Men ett återkommande tema: att ändra sig. Huruvida det är ok. En god vän tog ett beslut, men ändrade sig. Jag vill stödja denna vän i så stor mån som möjligt, däremot finns det andra som kritiserar den personen hårt och tycker att den gör fel och är dum som inte står fast vid sitt beslut. En annan person jag känner har tagit ett beslut och kan inte tänka sig att ändra sig, trots att personen idag inte verkar känna sig helt sugen på att fullfölja sin plan.
Herregud människor, gör det ni mår bra av. Var ärliga mot er själva, plåga er inte igenom saker ni inte vill göra. Man får ändra sig, det är ok. Man får ändra sig tillbaka igen. Det innebär inte att man är en svag människa utan att man är flexibel. Att vara oflexibel däremot bevisar inte mycket mer än att ni är svåra att ha och göra med. Vi har alla makten över våra egna liv och känslor.
Och apropå känslor så har en underbar plan formats idag: Jag och alla andra som känner för det ska nån gång inom den närmsta framtiden samlas, lyssna på klassisk musik, dricka mängder av rödvin, recitera Per Lagerkvist och Erik Axel Karlfeldt och liknande och vara underbart svåra, pretentiösa och dekadenta. Det kommer bli underbart. (Min ångest är en risig skog and so on.) Håll er uppdaterade.
In other news: Såg precis klart Dexter. My love. Fyfan vad den serien är underbart gjuten och genombra. Alla borde se den.
Lyssnar på: Opera. Annan musik. Stjärnornas musikaliska plinkande i rymdens brus omkring mig.
Tittar på: http://youtube.com/watch?v=PXnO_FxmHes, Dexter, fina animationer på youtube.
En del grejer gör en väldigt glad. När man inser att man inte är bortglömd, när man ringer folk och de blir glada eller när folk ringer en och man blir glad. När folk är fina roliga vänner och man har roligt med dem. Idag har vart en utomordentligt bra dag. Men ett återkommande tema: att ändra sig. Huruvida det är ok. En god vän tog ett beslut, men ändrade sig. Jag vill stödja denna vän i så stor mån som möjligt, däremot finns det andra som kritiserar den personen hårt och tycker att den gör fel och är dum som inte står fast vid sitt beslut. En annan person jag känner har tagit ett beslut och kan inte tänka sig att ändra sig, trots att personen idag inte verkar känna sig helt sugen på att fullfölja sin plan.
Herregud människor, gör det ni mår bra av. Var ärliga mot er själva, plåga er inte igenom saker ni inte vill göra. Man får ändra sig, det är ok. Man får ändra sig tillbaka igen. Det innebär inte att man är en svag människa utan att man är flexibel. Att vara oflexibel däremot bevisar inte mycket mer än att ni är svåra att ha och göra med. Vi har alla makten över våra egna liv och känslor.
Och apropå känslor så har en underbar plan formats idag: Jag och alla andra som känner för det ska nån gång inom den närmsta framtiden samlas, lyssna på klassisk musik, dricka mängder av rödvin, recitera Per Lagerkvist och Erik Axel Karlfeldt och liknande och vara underbart svåra, pretentiösa och dekadenta. Det kommer bli underbart. (Min ångest är en risig skog and so on.) Håll er uppdaterade.
In other news: Såg precis klart Dexter. My love. Fyfan vad den serien är underbart gjuten och genombra. Alla borde se den.
Lyssnar på: Opera. Annan musik. Stjärnornas musikaliska plinkande i rymdens brus omkring mig.
Tittar på: http://youtube.com/watch?v=PXnO_FxmHes, Dexter, fina animationer på youtube.
Wednesday, 26 September 2007
Allt som inte dödar en...
ärrar en? Makes you a cripple for life?
Well. Vem vet.
Gårdagens kvasifilosifiska rödvinsdrickande med Mai/jorna och Kelly och Kitty ledde till att mitt humör blev mycket bättre. Kelly och Kitty lagade min dator på något sätt, helt underbart. Jag kan scrolla. Jag har talat ut lite grann, slappnat av lite grann, kännt att allt trots allt inte är slut. The void has stopped staring into me. Helare, renare, bättre.
Jag läser en blogg. Fan vad bra den är. Jag är helt frälst. Tyvärr tänker jag hålla den hemlig ett tag.
Ikväll Mods, Emil spelar. Ska bli trevligt. Men först glass med Mamma och Robin. Jag har ont i ryggen.
Jag går genom höstmörkret, ensam genom skuggorna, lummig grönska bleknar mot glesare gult i det svarta ovanför mig. Det luktar fukt och jord och det är helt tomt överallt, men träden lever runt mig och mörkret är fullt av ljud och rörelser och andar. Jag lyssnar på jättehög musik i hörlurarna men jag hör ändå mina fotsteg som hjärtslag mot den fuktiga asfalten. Skånsk fukt i luften, aldrig någonsin kommer det vara torrt här. Lera, ständigt. Det här är inte mitt hem, har aldrig varit det. Jag promenerar i snabb takt i stadens utkanter, kvällen faller runt mig, tungt mot marken. Mörkret tätnar till svart. Tomma skolgårdar, tomma lekplatser. Sommarens solstekta svettiga nakna överkroppar har lämnat fotbollsplanernas höstleriga fukt, sitter nog inomhus och ser på tv nu. Jag går genom det svarta mörkret och är inte rädd, jag har för mycket energi inuti mig för att vara rädd. Jag ser knappt var jag går men energin, den svala höstluften, fukten, doften av ruttnande löv ger mig styrka och musiken brusar i mina öron, bedövande, berusande.
Ut i rymden, fokusera. Överge allt du tror på, upp bland stjärnorna som sprakar i höstnatten.
Ingenting spelar egentligen någon roll. Öppna ögon.
Lyssnar på: Mamma och Robin som står i köket och diskar och småpratar om ljusstakar, livets spykotiska virvlande omkring mig, den brusande höstdansen. Alla ljuden inuti mig.
Well. Vem vet.
Gårdagens kvasifilosifiska rödvinsdrickande med Mai/jorna och Kelly och Kitty ledde till att mitt humör blev mycket bättre. Kelly och Kitty lagade min dator på något sätt, helt underbart. Jag kan scrolla. Jag har talat ut lite grann, slappnat av lite grann, kännt att allt trots allt inte är slut. The void has stopped staring into me. Helare, renare, bättre.
Jag läser en blogg. Fan vad bra den är. Jag är helt frälst. Tyvärr tänker jag hålla den hemlig ett tag.
Ikväll Mods, Emil spelar. Ska bli trevligt. Men först glass med Mamma och Robin. Jag har ont i ryggen.
Jag går genom höstmörkret, ensam genom skuggorna, lummig grönska bleknar mot glesare gult i det svarta ovanför mig. Det luktar fukt och jord och det är helt tomt överallt, men träden lever runt mig och mörkret är fullt av ljud och rörelser och andar. Jag lyssnar på jättehög musik i hörlurarna men jag hör ändå mina fotsteg som hjärtslag mot den fuktiga asfalten. Skånsk fukt i luften, aldrig någonsin kommer det vara torrt här. Lera, ständigt. Det här är inte mitt hem, har aldrig varit det. Jag promenerar i snabb takt i stadens utkanter, kvällen faller runt mig, tungt mot marken. Mörkret tätnar till svart. Tomma skolgårdar, tomma lekplatser. Sommarens solstekta svettiga nakna överkroppar har lämnat fotbollsplanernas höstleriga fukt, sitter nog inomhus och ser på tv nu. Jag går genom det svarta mörkret och är inte rädd, jag har för mycket energi inuti mig för att vara rädd. Jag ser knappt var jag går men energin, den svala höstluften, fukten, doften av ruttnande löv ger mig styrka och musiken brusar i mina öron, bedövande, berusande.
Ut i rymden, fokusera. Överge allt du tror på, upp bland stjärnorna som sprakar i höstnatten.
Ingenting spelar egentligen någon roll. Öppna ögon.
Lyssnar på: Mamma och Robin som står i köket och diskar och småpratar om ljusstakar, livets spykotiska virvlande omkring mig, den brusande höstdansen. Alla ljuden inuti mig.
Subscribe to:
Posts (Atom)