Gifts in disguise

Losing a bad, energy draining person isn't a loss. Losing things is inconvenient but life goes on.

What I got out of it is priceless. New friends. Real ones. A new home. A nice one. And proof of the wonderful support my family gives me. I miss my teddy bear (and my underwear) but the mother that gave me that teddy bear is an amazing person that I still have in my life and who loves me. And I'll buy new underwear eventually. Until then I'll have to do laundry twice a week but that's a small price to pay for all the love and support I've been given.

I've been angry for a couple of days but it's already passing and it feels so good. It leaves room for love.

I think I am getting what I deserve. Love.

Vuxet

Är på väg till Karlaplan för en liten fika med farfar. Det är roligt. Farfar är bäst. Världens bästa farfar.

Granen är klädd, hemmet nästan helt städat. Ytterligare ett par julkort postade.

Jag känner mig lite avslappnad. Vi har kommit fram till lösningar på okonstruktiva situationer och det känns superskönt.

ångestångestångest

Jag vaknade igår morse av att min telefon ringde, och ringde, och ringde och ringde. Mannen, E, sa till mig, men jag ville inte vakna. Till slut blev jag tvungen ändå.

Det var mamma. Hon berättade att min gammelmormor är död.

E höll om mig jättelänge, strök mig över håret. Jag grät för första gången sedan jag börjat ta min medicin. Vi stannade i sängen hela förmiddagen, han läste och jag halvsov och njöt av att vara nära honom.

Han körde mig till Ropsten och jag tog Lidingöbanan hem. Handlade på Ica, jävligt random grejer, gick runt och kände mig avstängd.

Resten av dagen spenderade jag i soffan med Sons Of Anarchy.

På kvällen grät jag mer.

Idag har jag tvättat. Tindra drog med en gemensam kompis hem och vi käkade middag och spelade alfapet.

Jag vill gråta hela tiden.

Jag har sån jävla ångest. Vet inte säkert om det är mormor eller nånting annat, känner mig aldrig säker på nånting längre. Så jävla trött på den här medicinen. Hatar att inte veta vad jag känner.

Jag vet dock att jag är kär i E. Men jag vet inte om han är kär i mig. Och det får jag också lite ångest över. Hatar att alltid vara den mest sårbara.

Nu är klockan halv ett och jag borde gå och lägga mig. Vill bara gråta, eller ringa E och säga till honom att komma hit och hålla om mig ännu mer, men det här med att visa hur sårbar jag verkligen är gör mig jävligt stressad. Jag har berättat att jag tycker att han är underbar en gång men jag vill inte berätta att jag behöver honom.

Men just nu skulle jag vilja säga det. Jag skulle vilja säga "Kom hit, jag behöver dig. Jag behöver dina starka armar runt mig. Jag behöver gråta och bli tröstad."

Jag kommer gråta ensam ikväll. E är inte min och jag kan inte be honom komma hit. Mormor är död och jag är ensam och äter medicin som gör så att inte känner mig själv längre.

Iiihihihi

Sitter i soffan och smuttar på en liten skvätt virre, småmumsar på nån mörk choklad med hallon, lyssnar på "Lotion" av Greenskeepers och hänger med kombon. Just exakt nu är jag mycket nöjd med mitt liv.

Vi hade halloweenfest i lördags. Man kanske kan tycka att jag la lite för mycket stålar på den men det blev episk så det var värt det. Satte lite skämtsamt slut-tiden på facebookeventet till fyra på eftermiddagen dagen efter, men det var då de sista gästerna gick, så... Win. Massor med ordentligt kreativa och ambitiösa utklädningar, snälla, fina, roliga, trevliga, glada människor, nya och gamla vänner, massor med alkohol och pumpor. Vi festade tills det var morgon och folk började däcka här och där. Tills slut sov det folk överallt. Efter ett par timmar gick jag upp och tog ur linser och snackade lite med Tindra som jag hittade i köket. Sen sov vi lite till, sen städade jag köket, sen åt vi frukost, sen sov vi lite till... Det hela var väldigt fint.

Jag var nån sorts faun. Med enorma guld-horn. Det var rätt awesome.

På söndagen träffade jag min lilla söta syster och hennes kille. Vi var på naturhistoriska, sen käkade vi pasta på nåt italienskt ställe. Mysmys.

Sedan åkte jag hem till karln. Snart kanske jag faktiskt vågar kalla honom min karl. Han viskar söta saker till mig och ser in i mina ögon. Jag är kär.

Really. Han är underbar.

När vi lämnade hans lägenhet var solen på väg ner. Vi hämtade hans barn på dagis och köpte pizza och åkte hem till vår kaotiska lägenhet som fortfarande var full av ölburkar och halvdruckna glas med grön bål.

Vi städade undan lite grann och samlade fyra vilda glada barn runt bordet och åt pizza.

All in all en otroligt bra, men hektisk helg. Imorrn ska jag tvätta, och absolut ingenting annat. På kvällen ska jag antingen dra ut en liten sväng på tisdagsöl (utan att dricka) eller barnvakta så att Tindra kan gå.

Jo förresten, jag ska bada. Jag ska ta ett långt, skönt bad.

Och nästa helg är det barnkalas! Jag bävar!

Jomen.

Jag blev sjukskriven en månad till. Hittade den bortglömda skatteåterbäringen. Fick låna lite av en underbar vän. Fick betalt för kedjan jag sålde. Så... näsan ovanför vattenytan, ingen panik. Inte just nu.

Imorgon ska jag till ångestenheten igen. Det är emotionellt utmattande men i alla fall inte exceptionellt ångestframkallande.

Idag var en lång dag. Jag gick upp med Tindra och barnen vid sju, hällde i mig en skvätt kaffe och drog på mig ett par byxor och tog med Storebror till dagis och han krånglade bara liite lite grann. Hade ångest från det ögonblick jag öppnade ögonen och har mest känt att vad skönt det skulle vara att råka ut för nån sorts olycka. Men jag har tagit det lugnt. Legat i soffan och läst gudasagor. Fixat internet. Diskat, ätit ägg.

Sen hej hopp var klockan massor och jag hoppade i duschen och när jag kom ut var hon ännu mer och jag träffade en strömming och gav henne de där biobiljetterna som jag inte hann använda och vi hämtade barn och lagade mat och Storebror dammsög hela köket och packade upp all maten och jag diskade och Tindra tvättade och jag började med maten och allt på samma gång och sedan kom de där gästerna. Jag pep nog till när det plingade på dörren och varken vågade eller hann slita mig från maten förrän Tindra hade släppt in dem och lite hälsande blivit avklarat. Då stack jag ut huvudet ur köket och fick en varm kram av den där karln. Och en påse med två vinflaskor i.

Min karl höll jag på att skriva. Jag vill det! Jag vill skriva min karl. Jag vill att han ska vara min.

Resten av kvällen var som väntat högljudd och kaotisk och varm och underbar. Fyra glada barn och tre glada vuxna samlade i vårt kök på två pallar och två balkongstolar och en hel stor plåt supergod lasagne gick åt.

Vinet var såklart helt otroligt gott. Lillasyster blev lika kär i karln som jag är. Karlns lilla söta ordentliga dotter blev lite kär i Thor tror jag. Och beundrade mina svartmålade naglar.

Jag kramades med karln i soffan och Tindra läste Sagan om KarlKnut för femhundraelfte gången och karlns ungar gillade den lika mycket som Tindras gör.

Jag älskar min soffa. Speciellt när den är full av underbara ungar och en bästa vän och en stor stark man som håller om en så att ens ångest bara dunstar bort. Vet inte hur han gör. Men det funkar.

När jag var ung var jag nervös över att träffa potentiella pojk/flickvänners föräldrar. Idag var jag mer än lovligt nervös över att träffa en potentiell... inte pojkvän, jag gillar inte riktigt det ordet på en vuxen man. Men hans barn i alla fall. Och jag tror jag blev godkänd, och han blev godkänd, och kvällen blev över förväntan godkänd.

Jag önskar bara att jag fick ha kvar hans lukt lite till. Han luktar gott.

Mitt experiment

För det är väl det det är, den här isolationen? Mitt experiment har klarlagt saker, visat mig saker. För att detta ska bli tydligt behövs lite bakgrund:

För ett par år sedan så jobbade jag som smed och livet lekte. En svår vinter var slut och solen lyste åter. Jag träffade en kille och blev vansinnigt kär. Han var nog ganska kär i mig också. Det höll dock inte länge, vi hade väldigt olika syn på förhållanden och han ville inte direkt ha med mig i sitt liv, han ville bara träffa mig någon gång då och då. Jag ville ha ett seriösare förhållande, och dessutom bodde vi grannar, så det var väldigt lätt för oss att träffas. Detta och mycket annat ledde till att det tog slut och jag var väldigt ledsen. Trots detta hade jag ganska kul, det var sommar, jag jobbade hårt och badade ofta.

Efter ett tag träffade jag någon annan, och han gillade mig jättemycket. Jag blev oerhört smickrad, och charmad av hans humor. Allt jag hade längtat efter erbjöd han mig. Det blev väldigt intensivt, vi flyttade ihop efter bara några veckor. Det var ett stort misstag, vi hade båda två väldigt mycket egna problem. Kombinationen av dessa problem ledde till att i alla fall jag i långa loppet mådde väldigt dåligt. Jag sjukskrevs för depression och isolerade mig totalt. Jag bytte telefonnummer utan att meddela någon, jag skar aktivt av alla. En anledning till det var min sambos svartsjuka. Han trodde inte att jag skulle vara otrogen, men jag hade upplevt oerhört mycket mer än honom i mitt liv, jag hade följt minsta impuls och hamnat på massor med platser och träffat massor med människor. Han kunde inte hantera det, han hade själv inte upplevt i stort sett någonting.

Så jag ägnade honom hela mitt liv, dedikerade mig själv åt hans välmående. Jag påstår inte att det var hans fel, jag gör ofta så. Det var samma sak när jag flyttade till Sveg, jag följde en impuls och hamnade långt åt helvete ut i obyggden, isolerad. Deprimerad. Italien: isolerad, deprimerad. Som om jag så fort det går någorlunda bra för mig måste lägga benen på ryggen och bara ge alla jag känner ett stort jävla finger. Testa alla gränser. Detta har gjort folk ledsna och i dagsläget har jag mycket få nära vänner. Men det har också stärkt mina band till de som verkligen står mig nära.

Sedan det tog slut med min föredetta för snart ett år sedan så har jag kämpat mycket hårt för att bygga upp ett socialt nätverk. Det har vart ett heltidsjobb, och svårt att kombinera med studier och extrajobb. Problemet är att i min ålder så är de sociala nätverken ganska stabila, det är oerhört svårt att komma in i ett. Jag har ägnat halva mitt liv åt att stänga folk ute, och jag har lyckats. Jag är ensam.

Jag har många vänner idag. Fler än någonsin kanske, som jag kan ringa, som definitivt skulle vilja träffa mig om jag hörde av mig. När jag har fest så kommer folk. Men alla dessa människor har liv som jag inte är en del av. Jag är inte egentligen viktig för så många. Jag tror inte ens att hälften av de som räknar mig som viktig bor i Lund. Jag känner mig älskad och uppskattad och definitivt inte bortglömd. Folk tänker på mig, de bjuder mig på sina fester.

Så vad handlar det här om? Jo, följande: I exakt två veckor nu (förra helgen ej inräknad) har jag suttit i min lägenhet och sunkat. Jag har inte ringt folk. Jag har inte gjort något. Och ingen har ringt mig heller. Med ett par undantag: förra veckan fikade jag med Tom på hans intiativ. Vi träffade Åsa på Ariman som fikade med oss. En parantes är också att folk hörde av sig och frågade om de fick komma på min fest i fredags. Eftersom det var tänkt att vara en väldigt liten fest så hade jag inte bjudit många, men är det fest så är ju självklart alla välkomna. Så det var kul. Igår hade jag en planeringsfika med Lars, på mitt intiativ. Annars har jag bara träffat Maia och Mamma den här veckan. (För dem ringer jag ju så klart.) Planerade grejer på gemensamt intiativ har ställts in på grund av sjukdom, trötthet och allmänt inte svarande i telefon. När jag har tänkt att jag kanske skulle kunna ringa någon i alla fall har de inte heller svarat.

Vad jag har i Lund:

• Bandet.
• Sjukt fina människor som jag tycker jättemycket om som säkert vill träffa mig om jag ringer dem.
• Några närmare vänner som i och för sig inte heller ringer ofta, men som jag verkligen litar på.
• Min mamma; en av mina närmsta vänner. Men hon kanske flyttar.
• En lägenhet med två högt älskade katter i.
  

Jag har folk i diverse olika städer långt bort; Sthlm, Enköping, lite varstans. Jag har folk i andra länder, backpackers, utflyttare och andra. Dessa kommer alltid vara mina vänner, vart än de eller jag befinner mig. Mina nära vänner älskar jag.

Men nu. Nu är det fredag kväll och jag sitter ensam, fattig och oproduktiv i min lägenhet och har tråkigt. Och problemet är att jag känner mig så jävla osugen på att ringa folk. Jag önskar att någon kunde ringa mig.

Det finns några olika modeller: typen som inte någonsin ringer folk eftersom de inte behöver; andra ringer dem. De har ett starkt nätverk och tänker förmodligen aldrig "jag undrar vafaan jag ska göra i helgen/på halloween/på nyår" eller liknande. De åker på semester med sina närmsta vänner, dvs. fyra fem stycken. De har ett "gäng". Nästa typ är de som inte heller funderar över det, som antingen ringer folk eller inte gör det, de är nästan exakt som ovanstående men de träffar kanske mer folk utanför den innersta kretsen. De har ett omväxlande socialt liv. Nästa typ är väl min typ; vi som ringer folk regelbundet så att andra blir vana vid att inte ringa. Inte så mycket gäng, mer bara spridda vänner. Nästa steg är de som inte har så mycket vänner alls och inte träffar folk speciellt ofta. Inget gäng alls. Nära vänner men inte på en "umgås-dagligen-basis". Övriga typer är de som inte ringer till folk och inte heller svarar när man ringer. De väljer ensamhet. Inget ont i det. De har ibland ett pyttelitet elitistiskt gäng. Och så klart de som är ofrivilligt helt ensamma. De som helt enkelt inte har några vänner.

Gäng finns det också olika typer av. De stora, bara vagt sammanhållna, öppna. De mindre, hårt sammanhållna men fortfarande öppna. De små slutna. Och alla möjliga mellanting.

Jag har vart en del av ett par gäng, båda av den stora öppna typen där alla kontrahenter har vänner utanför kretsen såväl som i den. Jag har vart vän med flera olika medlemmar i en grupp, jag har haft vänner i små elitistgrupper som aldrig någonsin skulle släppa in en i gemenskapen. (De vännerna är sådana som man kan fika med ibland, inte mer.)

Jag tappade tråden för länge sen. Kontentan av det hela är att om jag vill hitta på nåt ikväll får jag ringa runt till folk för att kolla om nån ska göra nåt som man kanske kan hänga med på, eller så är jag dömd till Heroes och Magnum hos Maia, vilket i och för sig är mysigt, eller att sitta hos mamma i ett par timmar, kanske käka lite, och sen sticka hem. Eller en kombo. Problemet är att det är vad jag gjort i två veckor. Jag vill inte. Jag vill träffa folk, jag är en social människa med behov av socialt utbyte.

Imorrn händer massor av saker. Jävla lördags-stad. Oh well. En till roman. Nu är det nog.




Lyssnar på: hårdrock.

Allt som inte dödar en...

ärrar en? Makes you a cripple for life?

Well. Vem vet.

Gårdagens kvasifilosifiska rödvinsdrickande med Mai/jorna och Kelly och Kitty ledde till att mitt humör blev mycket bättre. Kelly och Kitty lagade min dator på något sätt, helt underbart. Jag kan scrolla. Jag har talat ut lite grann, slappnat av lite grann, kännt att allt trots allt inte är slut. The void has stopped staring into me. Helare, renare, bättre.

Jag läser en blogg. Fan vad bra den är. Jag är helt frälst. Tyvärr tänker jag hålla den hemlig ett tag.

Ikväll Mods, Emil spelar. Ska bli trevligt. Men först glass med Mamma och Robin. Jag har ont i ryggen.


Jag går genom höstmörkret, ensam genom skuggorna, lummig grönska bleknar mot glesare gult i det svarta ovanför mig. Det luktar fukt och jord och det är helt tomt överallt, men träden lever runt mig och mörkret är fullt av ljud och rörelser och andar. Jag lyssnar på jättehög musik i hörlurarna men jag hör ändå mina fotsteg som hjärtslag mot den fuktiga asfalten. Skånsk fukt i luften, aldrig någonsin kommer det vara torrt här. Lera, ständigt. Det här är inte mitt hem, har aldrig varit det. Jag promenerar i snabb takt i stadens utkanter, kvällen faller runt mig, tungt mot marken. Mörkret tätnar till svart. Tomma skolgårdar, tomma lekplatser. Sommarens solstekta svettiga nakna överkroppar har lämnat fotbollsplanernas höstleriga fukt, sitter nog inomhus och ser på tv nu. Jag går genom det svarta mörkret och är inte rädd, jag har för mycket energi inuti mig för att vara rädd. Jag ser knappt var jag går men energin, den svala höstluften, fukten, doften av ruttnande löv ger mig styrka och musiken brusar i mina öron, bedövande, berusande.

Ut i rymden, fokusera. Överge allt du tror på, upp bland stjärnorna som sprakar i höstnatten.

Ingenting spelar egentligen någon roll. Öppna ögon.





Lyssnar på: Mamma och Robin som står i köket och diskar och småpratar om ljusstakar, livets spykotiska virvlande omkring mig, den brusande höstdansen. Alla ljuden inuti mig.