Stegrande panikkänslor

Nu har jag städat hela dagen. Dags för beslutsångest.

Okej, jag tror ju inte att alla intervjuer leder till jobb men jag tror att jag har god chans att få alla tre faktiskt. Alltså följande:

• Chefsassistent i Lund på en hamburgerrestaurang. Bra lön, ledarskapsutbildning, jättesnyggt på mitt Cv sen. Dessutom var det chefen som ringde mig och bad mig komma på intervju. Jag hade inte ens sökt jobbet. Inser någon hur absurt smickrande det är? (Han hade fått min ansökan av en annan restaurangchef som jag sökt jobb hos. Samma kedja.)
• Techsupport på Irland, Cork. Bra lön. Cork ligger längst söderut på Irland, i en vik. Irlands tredje största stad. Ut i världen! Sjukt kul!
• Stewardess på ett kryssningsfartyg i Västindien. Sämst lön. Fyra månader ombord och två månader i land. I Västindien. Västindien. Västindien.
  

Jag blir inspirerad av alla som försvinner och det är flera stycken. Jag saknar folk men mest blir jag inspirerad. Jag vill också iväg! Eller så vill jag vara kvar! Det finns så många fördelar med båda! Stannar jag kan jag till exempel bli klar med skolan. Åker jag så kommer jag ut i världen. På Irland känner jag ingen men minst två har hotat med att förfölja mig.

Jag är helt smal. Mina kläder ramlar nästan av mig. Jag får ha skärp. Men det är ok.

För övrigt så har min gamla handledare, arbetskamrat och fellow smed gått bort, vilket känns jättekonstigt. Hans Far dog för bara ett par år sedan. Hans begravning kommer vara i Domkyrkan i nästa vecka.
Vila i frid G. Tänker mycket på dig.

Cork verkar jättespännande.

Make it shine

Det spelar nog egentligen ingen roll var jag hamnar. Det finns fördelar med att dra utomlands och det finns fördelar med att stanna. I långa loppet har jag inte ens något val, jag har fortfarande inte fått något jobb och tills jag får det är det inte mycket att göra. Jag kan ju börja fundera om jag skulle få två jobberbjudanden samtidigt. Eller inte fundera egentligen, jag skulle nog ta det bäst betalda. Idag far jag till Danmark för att söka jobb.

Vad jag än gör så kommer det att vara svårt, för allting är svårt. Det finns ingenting enkelt. Man måste alltid anstränga sig. Men det i sig behöver inte vara så jobbigt. Om jag blir kvar här så kommer jag få kämpa med jobb och skola på samma gång, och dessutom kanske jag vill ha vänner. Jag vet inte säkert men chansen finns ju. Det känns förmodligen inte lika viktigt som innan i och för sig. Eller; jag har ingen möjlighet att ge mitt sociala liv så mycket tid som det fått senaste året. Det känns inte heller viktigt, jag tror att jag kan lita på den vänskapskrets jag byggt upp.

Sticker jag utomlands så kommer det ju vara helt sjukt jobbigt, att packa ihop sitt liv i ett par väskor, hitta bostad, börja om från början. Får jag jobb på Irland kommer jag i och för sig försöka få med mig den där lilla dvärgtanten, Maia. Hon behöver lite miljöombyte. Och blir jag bofast så kommer jag försöka plugga på distans.

En uppmuntrande grej igår; efter att ha bevittnat Ytlighetskollektivets absolut sista andetag så stack jag för att träffa ett par FFF-vänner på Bishop's arms. De hängde med ett ganska stort gäng nördpolare (forumpolare till och med. As nerdy as it gets). Kvällen var verkligen supertrevlig. Alltid lika kul med folk som är... öppna. Trevliga. Intressanta.

Oh well, nu har jag vansinnigt bråttom.




Lyssnar på: Dagens playlist: Tyskarna från Lund - Global fussball OK, Tanzen mit musik, Party Planet, Lamb - B-line, Seeed - Goldmine. Den här listan har gått i ca en - en och en halv timme utan att jag tröttnat. Galet.
Skriver: Började faktiskt skriva på det där äventyret... INNAN jag träffade rollspelsnördarmén.
Sjunger. När det faller mig in.
Annat: Funderar på mina möjligheter att faktiskt göra en mask till lördag.

Mina linser

är torra.

Vad gör jag uppe halv fyra? Jag är trött! Imorrn ska jag fylla år hela dagen, måste vara utvilad, så varför går jag inte och lägger mig?

Jo, för att jag väntar på att bottnen till min lime-cheesecake ska svalna så att jag kan göra klart den.

Men fan vad bra allt känns ändå. Just nu känns det som att den värsta segheten håller på att försvinna. Som att jag faktiskt kommer gå i land med mitt liv. Kanske för att jag inte har festat på ett tag. Sen den mexikanska festen, jag vet, det har knappt gått mer än en vecka men betänk att jag drack nästan varje dag innan... Och om det är det som gör skillnaden så ska jag fan hålla det på en låg nivå hädanefter åxå. Det kan i och för sig också ha att göra med att jag äter mer sen jag fick ett par tidiga ekonomiska födelsedagspresenter. Självklart välkommet, men tråkigt att så mycket går åt till mat, hade önskat att jag haft råd att köpa nåt fint, en riktig present. Mest av allt ville jag ha en dator, men det är rätt kört. Nu håller jag tummarna för att det räcker till att täcka hyra, räkningar och Urkult. Ska bli spännande att se hur mycket lön jag får.

Kunde jag bara ta mig samman på riktigt och börja söka jobb ordentligt och få så mycket som möjligt av skolarbetet avklarat så skulle jag må ännu bättre. Ännu en period som innan jul är vad som behövs. Då var jag hysteriskt produktiv. Men då hade jag också en kärleksfull och hjälpsam och stöttande mor som hjälpte mig, nu jobbar hon. Jag kan ju faktiskt fixa det själv, jag är bara så lat... Det är lättare om någon tjatar lite på mig då och då, så att jag inte förlorar min tidsuppfattning helt och hållet och fastnar på facebook eller nåt liknande.

Nej, nu måste jag ta ur mina linser.


Godnatt, puss, kom förbi på cheesecake, fridens liljor och hail Eris.




Lyssnar på: calexico - woven birds (sr världen)