Overload!

Jag har verkligen ingen aning om vart jag är på väg men allt går i vågor och jag blir mer och mer sugen på IVÄG! bara. Sökt jobb på ett kryssningsfartyg i västindien. Sökt en massa på Irland och i England, och alla servitrisjobben som jag var på väg att söka i Lund och Malmö känns plötsligt helt sjukt ointressanta.

Det här gör mig pepp. Min dygnsrytm är åt helvete, käpprätt åt helvete, så åt helvete så att jag nu, tjugo i tre, sitter och äter frukost. Jag har i alla fall lyckats tygla mina facebookjunkieimpulser. Det är fortfarande så mycket att göra så att min hjärna kollapsar, imploderar, vägrar fungera. Jag försöker strukturera min vardag men oftast får jag inte mycket gjort. Jag har ingen plan, jag vet inte riktigt hur man gör för att få struktur. Men det känns som om jag är på rätt väg.

Flera dagar i rad nu har jag bara helt enkelt inte riktigt gjort det jag borde. Det viktigaste har jag gjort. Men jag har inte ringt alla de samtal jag borde ringa. Borde ha ringt för länge sedan.

Inatt drömde jag märkliga drömmar. Idag är jag oförklarligt lycklig. Kanske har med musiken att göra. Jag har övergivit Sr klassiskt/världen, radiokanaler som mest blir bakgrundsljud efter ett tag, som bara tystar tidens sus och inget mer. När man lyssnar på musik man väljer själv blir tidsflödet mer påtagligt. Man kan inte bara koppla bort världen på samma sätt. Just nu: Lamb, Tyskarna från Lund, Nin, Chris Cornell, Benassi, Gnarls Barkley, blandat eighties på youtube, en massa annat.

Behöver göra musik! Behöver vara kreativ! Behöver skriva (no shit), måla, städa (jag älskar att städa), sjunga... Läsa, lyssna på musik... Jag är glad. Men jag har inte egentligen tid att sitta och må bra, jag måste göra allt det viktiga först och kreativiteten bara dör. Jag försöker alternera men det blir inte samma sak, just nu behöver jag isolera mig och vara hysteriskt skapande. Går tyvärr inte. Får ventilera lite på den här satans meningslösa bloggen. Vem vet, en vacker dag kanske det kommer vara intressant för någon att läsa allt mitt dravel.

Dear Buddha, I want a pony and a plastic spaceship.

Nej, jag vet inte riktigt om det är så han säger med det är nåt sånt. Jag är glad.



Lyssnar på: Lamb - B-line, Tyskarna från Lund - Party Planet, Benassi - Who's your daddy/Able to love. Pepp!
Läser: Winterson igen, Passionen. Har faktiskt läst två hela böcker för första gången på mycket länge, Rävungen och Tigerungen av Torey Hayden. Barnpsykologiska fallstudier.
Skriver: Skissar mentalt på ett rollspelsäventyr för World of Darkness, grundreglerna utan tillägg. Sent artonhundratal, deckar/noir/absurt ungefär. Skriver lite på någon liten planlös historia bara för att få lite utlopp.
Annat: Funderar på min kostymering inför helgen. Har några olika uppslag, funderar på att göra en mask. Blev lite inspirerad av the Labyrinth som jag såg lite av igår, bland annat maskeradbalsdrömscenen. Vill ha med löv nånstans också.

(Kolla! Det var ju precis det här som var tanken med den här bloggen från början! Det skulle ju vara en kreativitetsblogg!)

You are the moves you make

Idag är det tisdag. Jag tänker på framtiden. Den börjar långsamt ta form, en plan, en tanke börjar utvecklas. En vilja. Det spelar ingen roll.

Det spelar ingen roll var jag hamnar. Det spelar ingen roll vad jag gör, om jag utbildar mig, vilken sorts jobb jag får. Inte just nu, inte idag.

Jag kommer ju inte orka hålla på med något tråkigt hur länge som helst men det finns alltid lösningar. Det finns inga problem.

Jag insåg plötsligt att jag är mitt i en stor förändring. I virvlarna ja, in the winds of change. What ever. Men i alla fall; jag var inte på väg någonstans innan. Jag har bara försökt återfå balansen efter att ha kastats omkull, jag har klättrat upp ur det där hålet, den där gropen. Avgrunden. Nu har jag fast mark under fötterna. Så jag behöver förändring, utveckling, jag behöver växa i mitt nya liv. Det är kul. Men jag har inte känt att det här är en stor kris, jag har känt att det är en passage, någon sorts bro från en plats till en annan, och jag tror att det är så.

Men fan, jag måste ha ett jobb. Filosoferande räcker inte.




Lyssnar på: Yes (världens bästa bandnamn tror jag) - Owner of a lonely heart

Oh

Allt, allt i hela världen.

Svävar fram genom natten. Year zero transporteras rakt in i min hjärna utan att passera öronen. Me, Im not och löv som virvlar omkring mig, gula, gyllne i lampornas sken i den blåsvarta natten, vinden virvlar runt mig. Musiken virvlar i mig, jag susar fram som en raket över den täta mattan av gula löv, över gator, gräsmattor, genom gränder, cyklar ursinnigt omkring i staden utan att hitta något som betyder någonting för mig. Allt påminner mig om meningslösa känslor, saker som inte betyder något längre men har gjort det förut, jag mår inte dåligt så det är inte melankoliskt, jag mår inte bra så det är inte ljuvt, och inget mellanting heller. Det påminner mig om justnu, som jag inte vill bli påmind om, jag är här och nu trots att jag hellre hade drömt mig bört, tillbaka i tiden i höstnatten. Tillbaka till vad som helst. Jag har levt ett år, längre bak än så är det disigt och jag får inte ut något av att leta där. Senaste året har jag levt och det har varit omtumlande och jag har lärt känna mig själv och jag har lärt mig älska mig själv, på bara ett år har jag klättrat upp ur en avgrund och ramlat ner igen och klättrat upp igen och kanske kommer jag ramla igen men just nu älskar jag mig själv även om min situation är överdjävlig. Cyklar ursinnigt upp ur min avgrund. Upp genom natten, löver virvlar runt mig som gula stjärnor. Mjukt och vackert i natten, svalt, lagom svalt. Jag tar av mig jackan och sätter den på min pakethållare.

Ibland, på natten. Nu är det en ny vecka igen, hur snabbt kan det gå? Tiden rusar fram utan att egentligen fråga mig först. Ursinnigt. Jag kan inte cykla ifrån den. Klockan är halv fem och det är nästan mörkt. Min dag har inte riktigt börjat. Jag har glömt att göra sånt jag borde. Jag borde fortfarande göra en massa. Två veckor har susat förbi, två helger, nu är det snart tisdag och jag har en massa planer för veckan utan att riktigt förstå hur det gick till. Jag blundar så hårt jag kan men det hjälper inte. Verkligheten finns kvar när jag öppnar ögonen. Bara inte riktigt som förra gången, den här gången har det gått flera timmar, för det gör det varje gång jag blinkar.

Utanför är skymningen kallt blågrå, ljus börjar blinka när folk kommer hem från var de nu har varit under dagen. Det regnar på löven så att allt guld sköljs bort och kvar är brungrå kadaver av det vackra och sprakande. Stjärnorna drunknar i blöta grå mulenhetsmoln. Jag drunknar i tid och verklighet. Glömmer allt. Allt försvinner, blir overkligt. Uppblött i kanterna, löses upp, ingenting kvar.

Jag vill härifrån. Upp, ovanför molnen där solen alltid lyser.


Allt är nära, allt är långt ifrån.
allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.

(Utdrag ur Lagerkvists "Det är vackrast när det skymmer".)








Lyssnar på: Year zero, Chris Cornell live på O-baren, mycket 16 hp och lite Woven Hand, Dead or alive - You spin me right round, User - belong och lite annat också.

Söndag...

Det kanske är vintertid. Jag dricker kaffe och ska snart hem till mor. Ikväll blir det antagligen lite film hos Hannah.

Det har vart en ganska märklig men ändå lugn helg. Igår var jag på en helt sjuk fest. Det verkade som om alla Lunds utbytesstudenter hade samlats på samma absurda ställe. Jag har inte riktigt fattat vad sskk är för något, men alla där är alltid skitfulla och galna. Igår var folk utklädda. En del till nån sorts romare, en del till nån sorts höst-varelser, en del bara randomly utklädda. Vi var bara där en liten stund, men när vi tänkte gå så dök det upp en fransman och gav oss öl. (Eller. Gav mig öl.) Vi passade på en plastmugg ren vodka. (Jag och Hannah, that is.) Han bjöd i alla fall på en trevlig pratstund med stekt pasta i sin korridor. Hans bulgariska granne var lite för tillmötesgående. Vi gav upp och gick hem. (Hannah gick till Patrik och jag cyklade hem till väster.)

Kaffet är slut. Jag kom på en till sak apropå behovet att skriva, berätta. Jag pratar extremt lite om mig själv. Jag har en spärr mot att berätta saker ur mitt förflutna. Jag kan berätta att jag är från Stockholm, att jag bott i Usa, att jag jobbat som smed. Men det är många jag känner som inte vet ens det. Det är inget jag tar upp utan anledning. Och true tales of drama ur mitt liv besparar jag ju gärna folk, även om det är världens feelgood-historia. Folk tror man är ett psykfall om man berättar att man gått i terapi i åtta år. Det är svårt att förklara och folk har svårt att förstå. Så om jag verkligen verättar om mig själv, om jag verkigen delger någon något som verkligen hänt; känn er lite speciella.

Det är i vilket fall som helst lite märkligt att jag bloggar. Eller kanske inte märkligt alls. Och jag berättar ju egentligen inte så mycket... Väldigt mycket håller jag utanför. Och mitt förflutna går jag nästan aldrig in på. Min barndom är helt struken.

Om någon skulle undra så skulle jag berätta. Tror jag. Men folk frågar inte, och jag har inget behov av att prata om det.

Äsch. Nu drar jag. Hejdå hela världen, I love you.





Lyssnar på: johann sebastian bach - "ich habe genug"

Reaktioner

Just nu känns det bra.

Såhär hände det: jag gav upp och ringde folk. Folk blev glada. Igår cyklade jag hem till Viola och satt där och hängde ett tag, vilket var trevligt, sen gick vi till Mods, vilket alltid är trevligt. Där träffade vi en person som inte var så kul att träffa. (Viola: "kolla in den där absurt snygga killen!" jag: (kollar) "det är *****, han som aldrig ringde.") Lite högg det. En jävulskt snygg kille som dessutom hade en fantastisk attityd, var jättetrevlig och rolig. Men vafan. Det hade ju vart kul att träffa honom, men det är sånt som händer. Jag fick en känsla av att anledningen till att han inte var intresserad var min situation; inget jobb, inte direkt på väg någonstans. Om han fokuserar på sånt är ju det hans problem, men jag gör det själv så jag kan inte direkt säga att han gör fel. Men faktum är att jag är på väg någonstans. Jag vet bara inte riktigt var än. Men jag ska vinna den här fighten.

I alla fall; kvällen var fortsatt trevlig med en mycket underhållande agiterad diskution på ytlighetskollektivet senare på natten, och en överaskning i form av hamburgare till mig, något som alltid gör mig lycklig.

Den här dagen började på näst bästa tänkbara sätt. Jag har sökt en hel del jobb och chefen på ett av dem ringde mig och sa att mitt Cv var jättebra och så, men hade jag bil? Nej. Tråkigt. Chefsassistent var jag väldigt nära att bli där en stund. Han gav mig i alla fall ett tips på ett annat jobb. Trevlig kille. Så mycket tråkigt att jag inte har bil, men mycket kul att höra att jag i alla fall var väldigt intressant.

Nästa grej, efter en god frukost (bestående av det absolut sista jag hade hemma) var att en polare ringde. Lots of fun. Så nu, när bloggandet är gjort, jag inte känner mig ensam och isolerad längre (men fortfarande redo att blåsa bort igen... jag är inte byggd för att vara bofast), kaffet är uppdrucket och allt är fint så ska dagen börja till tonerna av Ricky Martin på hög volym. Jag ska dammsuga, sen iväg till kära mor på chokladaffären.

Puss!



Lyssnar på: Ricky Martin - La Vida Loca
Läser: Torey Hayden - Tigerungen
Känner mig: stark, glad och hoppfull.

Mitt experiment

För det är väl det det är, den här isolationen? Mitt experiment har klarlagt saker, visat mig saker. För att detta ska bli tydligt behövs lite bakgrund:

För ett par år sedan så jobbade jag som smed och livet lekte. En svår vinter var slut och solen lyste åter. Jag träffade en kille och blev vansinnigt kär. Han var nog ganska kär i mig också. Det höll dock inte länge, vi hade väldigt olika syn på förhållanden och han ville inte direkt ha med mig i sitt liv, han ville bara träffa mig någon gång då och då. Jag ville ha ett seriösare förhållande, och dessutom bodde vi grannar, så det var väldigt lätt för oss att träffas. Detta och mycket annat ledde till att det tog slut och jag var väldigt ledsen. Trots detta hade jag ganska kul, det var sommar, jag jobbade hårt och badade ofta.

Efter ett tag träffade jag någon annan, och han gillade mig jättemycket. Jag blev oerhört smickrad, och charmad av hans humor. Allt jag hade längtat efter erbjöd han mig. Det blev väldigt intensivt, vi flyttade ihop efter bara några veckor. Det var ett stort misstag, vi hade båda två väldigt mycket egna problem. Kombinationen av dessa problem ledde till att i alla fall jag i långa loppet mådde väldigt dåligt. Jag sjukskrevs för depression och isolerade mig totalt. Jag bytte telefonnummer utan att meddela någon, jag skar aktivt av alla. En anledning till det var min sambos svartsjuka. Han trodde inte att jag skulle vara otrogen, men jag hade upplevt oerhört mycket mer än honom i mitt liv, jag hade följt minsta impuls och hamnat på massor med platser och träffat massor med människor. Han kunde inte hantera det, han hade själv inte upplevt i stort sett någonting.

Så jag ägnade honom hela mitt liv, dedikerade mig själv åt hans välmående. Jag påstår inte att det var hans fel, jag gör ofta så. Det var samma sak när jag flyttade till Sveg, jag följde en impuls och hamnade långt åt helvete ut i obyggden, isolerad. Deprimerad. Italien: isolerad, deprimerad. Som om jag så fort det går någorlunda bra för mig måste lägga benen på ryggen och bara ge alla jag känner ett stort jävla finger. Testa alla gränser. Detta har gjort folk ledsna och i dagsläget har jag mycket få nära vänner. Men det har också stärkt mina band till de som verkligen står mig nära.

Sedan det tog slut med min föredetta för snart ett år sedan så har jag kämpat mycket hårt för att bygga upp ett socialt nätverk. Det har vart ett heltidsjobb, och svårt att kombinera med studier och extrajobb. Problemet är att i min ålder så är de sociala nätverken ganska stabila, det är oerhört svårt att komma in i ett. Jag har ägnat halva mitt liv åt att stänga folk ute, och jag har lyckats. Jag är ensam.

Jag har många vänner idag. Fler än någonsin kanske, som jag kan ringa, som definitivt skulle vilja träffa mig om jag hörde av mig. När jag har fest så kommer folk. Men alla dessa människor har liv som jag inte är en del av. Jag är inte egentligen viktig för så många. Jag tror inte ens att hälften av de som räknar mig som viktig bor i Lund. Jag känner mig älskad och uppskattad och definitivt inte bortglömd. Folk tänker på mig, de bjuder mig på sina fester.

Så vad handlar det här om? Jo, följande: I exakt två veckor nu (förra helgen ej inräknad) har jag suttit i min lägenhet och sunkat. Jag har inte ringt folk. Jag har inte gjort något. Och ingen har ringt mig heller. Med ett par undantag: förra veckan fikade jag med Tom på hans intiativ. Vi träffade Åsa på Ariman som fikade med oss. En parantes är också att folk hörde av sig och frågade om de fick komma på min fest i fredags. Eftersom det var tänkt att vara en väldigt liten fest så hade jag inte bjudit många, men är det fest så är ju självklart alla välkomna. Så det var kul. Igår hade jag en planeringsfika med Lars, på mitt intiativ. Annars har jag bara träffat Maia och Mamma den här veckan. (För dem ringer jag ju så klart.) Planerade grejer på gemensamt intiativ har ställts in på grund av sjukdom, trötthet och allmänt inte svarande i telefon. När jag har tänkt att jag kanske skulle kunna ringa någon i alla fall har de inte heller svarat.

Vad jag har i Lund:

• Bandet.
• Sjukt fina människor som jag tycker jättemycket om som säkert vill träffa mig om jag ringer dem.
• Några närmare vänner som i och för sig inte heller ringer ofta, men som jag verkligen litar på.
• Min mamma; en av mina närmsta vänner. Men hon kanske flyttar.
• En lägenhet med två högt älskade katter i.
  

Jag har folk i diverse olika städer långt bort; Sthlm, Enköping, lite varstans. Jag har folk i andra länder, backpackers, utflyttare och andra. Dessa kommer alltid vara mina vänner, vart än de eller jag befinner mig. Mina nära vänner älskar jag.

Men nu. Nu är det fredag kväll och jag sitter ensam, fattig och oproduktiv i min lägenhet och har tråkigt. Och problemet är att jag känner mig så jävla osugen på att ringa folk. Jag önskar att någon kunde ringa mig.

Det finns några olika modeller: typen som inte någonsin ringer folk eftersom de inte behöver; andra ringer dem. De har ett starkt nätverk och tänker förmodligen aldrig "jag undrar vafaan jag ska göra i helgen/på halloween/på nyår" eller liknande. De åker på semester med sina närmsta vänner, dvs. fyra fem stycken. De har ett "gäng". Nästa typ är de som inte heller funderar över det, som antingen ringer folk eller inte gör det, de är nästan exakt som ovanstående men de träffar kanske mer folk utanför den innersta kretsen. De har ett omväxlande socialt liv. Nästa typ är väl min typ; vi som ringer folk regelbundet så att andra blir vana vid att inte ringa. Inte så mycket gäng, mer bara spridda vänner. Nästa steg är de som inte har så mycket vänner alls och inte träffar folk speciellt ofta. Inget gäng alls. Nära vänner men inte på en "umgås-dagligen-basis". Övriga typer är de som inte ringer till folk och inte heller svarar när man ringer. De väljer ensamhet. Inget ont i det. De har ibland ett pyttelitet elitistiskt gäng. Och så klart de som är ofrivilligt helt ensamma. De som helt enkelt inte har några vänner.

Gäng finns det också olika typer av. De stora, bara vagt sammanhållna, öppna. De mindre, hårt sammanhållna men fortfarande öppna. De små slutna. Och alla möjliga mellanting.

Jag har vart en del av ett par gäng, båda av den stora öppna typen där alla kontrahenter har vänner utanför kretsen såväl som i den. Jag har vart vän med flera olika medlemmar i en grupp, jag har haft vänner i små elitistgrupper som aldrig någonsin skulle släppa in en i gemenskapen. (De vännerna är sådana som man kan fika med ibland, inte mer.)

Jag tappade tråden för länge sen. Kontentan av det hela är att om jag vill hitta på nåt ikväll får jag ringa runt till folk för att kolla om nån ska göra nåt som man kanske kan hänga med på, eller så är jag dömd till Heroes och Magnum hos Maia, vilket i och för sig är mysigt, eller att sitta hos mamma i ett par timmar, kanske käka lite, och sen sticka hem. Eller en kombo. Problemet är att det är vad jag gjort i två veckor. Jag vill inte. Jag vill träffa folk, jag är en social människa med behov av socialt utbyte.

Imorrn händer massor av saker. Jävla lördags-stad. Oh well. En till roman. Nu är det nog.




Lyssnar på: hårdrock.

Jag ville skriva

Jag hade en massa ord. Flera ord. Många ord. Jag hade hela meningar, formuleringar. Jag ville vräka ur mig bokstäver, ord, meningar, stycken. Kräkas ur mig text. Jag hade inspirationen. Men en sak fattas. En sak fattas mig och det är såsom följer: varför skriva för ingen? Varför skriva all den texten för bara mig? Den förlorar all mening. Men jag behöver skriva för att bearbeta. Jag är som en utåtagerande unge. Jag behöver uppmärksammas för att bearbeta. Men jag är ju vuxen nu, jag borde kunna bearbeta på egen hand? Utan yttre inblandning, utan min generations ständiga behov av att bekräftas. Och egentligen bekräftas jag inte. Jag vet inte ens säkert att någon läser det jag skriver. Bekräftelsen är när folk kommenterar det jag skriver, och det händer mycket sällan. Jag skriver inte för ett par kommentarers skull.

Så varför bloggandet? Framför allt; varför lägga upp det på Facebook? Nej, det går bort. Hädanefter så publiceras alltså inte min blogg på Facebook. I alla fall inte sedan allt rabalder om att Facebook äger allt som publiceras där. Jag tycker att det är rätt självklart, det är en tjänst de tillhandahåller, det kräver enorma resurser att hålla Facebook vid liv och det är inte särskilt vanligt med ett ställe där du får publicera oändligt antal bilder gratis. Men min text... Det är ju skillnad. Jag tror inte att de tänker sno den och använda den till nånting men så länge den är publicerad där och ligger på deras server så har jag inte rättigheterna till den. Hm. Detsamma gäller ju i och för sig bilderna. Tja, det är ett dilemma, men fortfarande kan jag se att det finns enorma fördelar med ett sådant avtal eftersom de publicerar bilder från sin sida, från sin server. Det hade säkert funnits lagliga begränsningar om de inte ägde det de publicerade. Och de vill antagligen skydda sig. Dessutom finns det säkert liknande regulationer i den här bloggtjänsten, men jag orkar inte riktigt fundera på det just nu. En vacker dag kanske min bror får skapa en helt ny bloggsida till mig där jag kan vara säker på att äga alla rättigheter. Sånt här är tråkigt att tänka på.

Så tillbaka till frågan: varför? Jag har alltså beslutat att sluta köra upp bloggen i folks ansikten. Alla jag är vän med på Facebook är förmodligen inte intresserade av mina små literära utspel. Men om man nu bloggar så är det ju för att man vill bli läst, uppmärksammad. Hade jag bara skrivit för mig själv så hade det inte funnits något behov av att publicera det. Jag skriver alltså inte bara för mig själv. Jag skriver för att jag använder språket till sitt ändamål; kommunikation. Varför? Frågan kvarstår. Eftersom språket är skapat för att vara ett verktyg att kommunicera med så finns det ju inget syfte i att skriva sånt som ingen får se. Det är som att prata med sig själv. Men det gör man ju. Självklart gör man det. Man tänker ju. Och när jag bloggar (och inte publicerar det på Facebook) så förväntar jag mig egentligen inte att någon ska läsa det, jag bloggar för ofta och för mycket för att NÅGON ska orka hålla koll. Tror jag i alla fall. Det måste ju innebära att jag egentligen gör det för mig själv. Som att prata med sig själv högt på stan. Jag är en dåre.

Jaha, det här var ju givande. Jag har egentligen inte kommit nånvart i mina resonemang och inte ens i närheten av berört ämnet som jag vill skriva om, som jag behöver bearbeta. Som jag har börjat prata ganska mycket om, främst med min mor. Eller snarare, något av ämnena. Och varför skriver jag då inte om det? Där är svaret enkelt: jag skulle blotta för mycket av mig själv, jag skulle visa upp mina svagheter offentligt. Som att gå omkring på stan och prata med sig själv naken. Kanske behöver jag exakt just det: att sluta försöka fördämma allting. Jag är ju ändå rätt så jävla kass på det, med tanke på hur mycket jag pratar om det och hur mycket skräp jag skriver om det som inte publiceras. Det är nämligen det som är problemet med det jag skriver som ingen får läsa; jag anstränger mig inte alls och det blir dåligt. Hackigt, inget som helst flöde. Bara dravel för jag går lite för nära lågan, backar undan, går för nära igen. Skriver som en dåre, muttrar för mig själv. Nej, då är det nog bättre att prata med sig själv högt och tydligt på stan. Bättre än att sitta i ett tomt rum och muttra osammanhängande för sig själv. So it comes down to den eviga mellanvägen; om jag nu ska blogga eftersom jag inte vill att det ska bli alltför dåligt, om skälet till att jag bloggar är att möjligheten att någon läser det ställer krav på den litterära kvalitén, då kan jag ju inte gå in på det som är mest personligt. Eller?

Om jag nu skulle skriva direkt ur hjärtat. Om jag skulle skriva om det som tynger mig (allt det som tynger mig). Dels skulle det bli gnälligt. Jag avskyr gnäll. Dels skulle det tillintetgöra min personliga sfär, eller hur man ska uttrycka det. Nej, jag vill inte dela med mig till vem som helst av mitt hjärta. Alla vill nog inte veta allt om mig, och jag vill inte att alla ska veta heller.

Men jag kan sträcka mig såhär långt: det finns en hel del jobbiga grejer i mitt liv just nu. Min vardag känns tung av flera olika skäl. Jag har skrivit om en hel del av min vardagsångest, lätt berört det sjukt oitressanta, som byråkrati och jobbsökning, skrivit mer om annat, till exempel mina katter, som säkert inte heller är särskilt intressanta för den utomstående. Men det finns en sak som jag inte har skrivit något uttalat om, och inte heller tänker skriva något uttalat om. Det är något som har funnits länge men som inte egentligen har vart jobbigt förrän nu, senaste tiden. Det är något jag tänker väldigt mycket på, funderar över, kastar fram och tillbaka i mitt inre, blir ofrivilligt påverkad av och inte till fullo förstår. Det förbryllar och irriterar mig. Ibland gör det mig glad, ibland ledsen. Det är inget jag egentligen lider av, men det förföljer mig. Det finns nästan alltid någonstans i bakhuvet. Förut kunde det gå flera dagar utan att jag tänkte på det men nu är det värre. Kanske bara på grund av att det inte har försvunnit; jag trodde att det skulle försvinna. Jag trodde inte ens att det var något. Men det har inte försvunnit, inte alls. Kanske är det därför som jag tänker mer på det nu. Kanske är det något annat.

Om någon mot förmodan inte alls vet vad jag skriver om så fråga gärna, möjligheten finns ju att jag berättar mer. De sista detaljerna. Ett par pusselbitar som inte är så avgörande. Om någon mot förmodan plöjt sig igenom min roman. Har ni det så lämna gärna en rad så att jag vet ifall det finns någon som helst anledning till att faktiskt publicera saker och ting på den mystiska företeelse som kallas internet.

Klockan råkar vara halv tre. Jag ska gå och lägga mig. Och ja, det känns bättre nu. Skrivandet hjälpte. Som att man mår mindre illa om man kräks, eller känner sig mindre ledsen om man gråter. Efter att ha vräkt ur mig så här mycket text känns det lite som efter sex, eller efter ett stort gräl, eller som att bli lite bakis. Laddningar försvinner.

Godnatt.

Tankar

Både frivillig och ofrivillig isolation har fått mig att inse hur lite jag egentligen har här, och hur mycket jag måste anstränga mig för det som finns. Mina nära vänner är skingrade över Sverige och världen, och de är dessutom mycket få. Min mamma och Maia är de enda som står mig nära här just nu, och mamma kanske flyttar härifrån hon med.

Annars så ifrågasätter jag mina känslor åt alla håll och vägrar riktigt lita på mig själv. Vad vill jag entligen och varför? Och vad behöver jag?

Idag har jag i alla fall sökt jobb. Ska stärka mig med lite gröt och sedan fortsätta. Annars innefattar mina planer en planeringsfika med Lars och kanske hänga med Rebecca ikväll. Imorrn är det redan fredag och helt plötsligt har det gått en vecka. En till isolerad vecka, precis som den som just tog slut. Däremellan en intensiv helg som bitar är försvunna ur.




Läser: Torey Hayden - Tigerungen
Lyssnar på: Samma gamla sr världen som vanligt. Börjar tröttna men orkar inte fundera ut ett bra alternativ.
Dagens bra: Jag hade två par linser kvar. Trodde att det bara var ett.

The Beatles made me do it

påstod Bundy. Helter skelter.

Jag hade fel. Natten är inte svart, den är BLÅ, blå som natt med virvlar av ljus och tunna disiga moln och flygplan och stjärnor och sateliter och planeter.
En liten skärva is sitter i mitt hjärta och den vägrar att smälta trots att mitt hjärta dunkar så varmt. En skärva av alla er som fattas. Ni är många. Fler än vad som faktisk är här hos mig.

Nu heroes.

Isolation

Okej, nu funkar inte min isolation längre. Jag måste göra grejer om dagarna, det här är ju helt sjukt. Jag blir ju liksom förslöad och dum av att bara sitta i min lägenhet och mögla. Idag har jag inte fått nåt alls gjort (utom att ringa några viktiga samtal).

Bröden blev inte alls bra. Jag läste inte receptet ordentligt och insåg inte riktigt vad jag bakat föränn idag. Bullar. Jag har bakat bullar. Två stycken stora, kletiga semmelbullar. Jävla tasteline som inte fattar att man ska lägga in bilder på något relevant, som till exempel vad receptet är, istället för ett gott vanligt bröd. Jag ifrågasatte knappt att det skulle vara socker i. Fan. En och en halv liter dinkelmjöl, mao det dyraste mjölet i hela världen, i soporna. (Brödet är alltså motsatsen till hardcore: half baked.) (Jag tröstar mig med att jag hittat ett faktiskt mycket bra recept på vetebullar.)

Jag börjar i alla fall se slutet av den byråkratiska tunneln. Och jag lyckades få i katterna antibiotikan. Och de verkar redan må bättre.

Imorrn ska jag med Maia till il dottore, sen ska jag hem och fixa sånt som inte blev gjort idag, sen ska jag till min kära mor och umgås lite med henne.

Nu ska jag kanske diska lite, äta lite och spela heroes med Maia.

Nu nu nu. Nu vill jag resa mig och bli en ny person. It's a new dawn, it's a new day, it's a new life for me, and I'm feeling good. (Men just nu känns det inte jättebra. Passive agressive och tänker på helt andra saker än jag borde. Tänker på sånt som jag inte borde tänka på alls. Sånt jag trodde att jag skulle ha slutat tänka på vid det här laget. Istället tänker jag på det mer och mer.)



Susar inte genom rymden nu, stjärnorna sprakar inte runt mig nu. Hösthimlen skimrar inte av månljus och mörkermagi, natten är inte full av hemliga virvlar. Inget finns utanför mitt fönster utom en tom stad. En meningslös stad. Magin försvann plötsligt. Staden svek mig. Längre och längre in i min lägenhet försvinner jag, den växer runt mig som en mycket långsam explosion. Har inte hittat ut alls idag. Inte alls ut i den tomma staden.




Lyssnar på: Sr Atlas. Pop från lite varstans. Den stora behållningen: Finsk och tysk. Den tråkiga: Fransk.
Läser: Jeanette Winterson - Passionen.
För mycket: Facebook, tankar.
För lite: Verklighet, jobbsökande.

Den nya veckans första dags sista minut.

Klassisk musik. Tvättar. Bakar. Har diskat, städat, fixat. Översatt Cv. Kollar upp olika företag som huserar på Kastrup. Fixat antibiotika till katterna. (Tack Ulf!!!) Imorrn blir nog ännu en likadan dag. Städa, söka jobb, vara huslig.

Jag har slutat ringa folk. Bortsett från Maia. Ja, och så min mor. Eller. Jag har ringt folk när jag har behövt hjälp. De har hjälpt mig. Men Jag har inte tagit speciellt mycket intiativ till att träffa folk, så jag har inte heller träffat folk. Förutom Maia då. Och två dagars festande.

Fan, ni förstår vad jag menar. Jag har suttit hemma i en vecka och jag känner att ytterligare en sådan vecka är vad som väntar. Pallar inte hitta på saker med folk. Eller jag pallar. Men jag gör det inte. Socialt utbyte känns inte så viktigt. Ett jobb känns viktigt, friska katter, alla papper som jag jagar, kassor hit och dit. Mest jobb. Anything. Betala mina skulder.

Mitt kök är jävligt litet och svårt att baka i. Men annars är inte bakning svårt. Jag borde göra det oftare.

Det känns som om jag blir känslomässigt svalare. Jag orkar inte riktigt bry mig om folk. Jag brukar gilla folk som fan. Jag brukar uppskatta varje ny bekantskap. Nu känns det mest som att vill ni träffa mig så kan ni till exempel ringa nån gång. Jag är jävligt viktig för vissa, mindre viktig för andra. Äh. Jag tror att det mest handlar om att jag verkligen inte vet vart jag är på väg. Utomlands? Kryssningsfartyg? Callcenter? Och vart skulle det leda? Jag vill ha gymnasiekompetens. Varför? För att kunna plugga vidare? Läsa vad? Engelska? Vad skulle jag använda kunskapen till?

Jag som brukade ha en plan och tycka att det var viktigt att hålla sig till den. Jag hade fel. Ingenting är viktigt. Livet är för viktigt för att tas på allvar hela tiden. Allt är viktigt, ingenting betyder något. Vad spelar det för roll i universums oändlighet? Vad spelar en plan, en idé, en tanke för roll? Nu dravlar jag. I can't understand a word I'm saying.

Nu ska jag hämta tvätt, den nya veckans andra dag började för en halvtimme sedan och imorrn vill jag vara mer utsövd än vad jag var idag. Någon gång den här veckan vill jag sjunka ner i en skön soffa med lite sköna människor omkring mig och titta på Eddie Izzard eller en riktigt jävla bra film. Har inte sett film på flera veckor. Det är sant. Känns så fel.

I alla fall: några frivilliga? Eller ska jag tvingas bryta min världsfrånvändhet och faktiskt föreslå dylika aktiviteter? Jaja. Det kan väl vara värt det.

Bröden blev bra. Eller de ser bra ut. Utanför sprakar natten av tystnad. Inuti sprakar natten av något annat, som en blandning av ilska och glädje, en dov sorts energi, kärlek kanske. Till hösten och världen och mig själv och mina fantastiska själsförmögenheter och bakförmågor. Nog dravlat, tvätten nu. God natt världen. I love you.




Lyssnar på: Sr klassiskt. Alltså webbradio med klassisk musik. Toppen. (Ja, det var vad som spelades i fredags, på Ångestfesten, som var en jävligt bra fest. Tack alla som kom för att ni var så bra. Tack Robin för ett utomordentligt bra framförande av Poe's The Raven. Ångest, Ångest är min arvedel. Tack också Lars för den rara tolkningen som du skrev i min gästbok.)

SEX

På radion sa dom alldeles nyss att klamydian ökar. Och inte bara klamydia, utan även syfilis. Jag ska aldrig mer ha sex.

Försovit mig idag. Hade mycket att göra. Hann inte. Dåligt. Seg.

Terapi idag.



Lyssnar på: Radio.

Shitty day

Really seriously shitty.

Började halv åtta på morgonen när katterna rev ner tomma konservburkar i köket vilket förde ett jävla liv. Jag vaknar och inser att Artemis under natten har kissat lite varstans och hennes urin är ganska ordentligt blodigt. Ångest. Nyvaken+ångest. Lyckas efter en stunds omkringringande få tag på en gammal kompis (som jag knappt haft nån kontakt med på flera år men nu har vi en gemensam vän som gav mig hans nummer) som körde mig till veterinären. Eftersom katten är försäkrad så berättade personen på veterinärmottagningen som jag pratade med igår att man kan göra något som heter "direktreglering", dvs att räkningen går direkt till försäkringsbolaget som senare debiterar en för självrisken. Efter att vetrinären undersökt plötsligt mycket pigga och glada Artemis så beslutar hon att det förmodigen inte är så jättefarligt, alltså behöver hon inte söva katten eller ta urinprov eller så. Alltså kostar besöket bara 450:-, grundavgiften. Det kan man inte direktreglera eftersom försäkringen bara täcker summor på över tusen kronor.

Problemet är ju att jag är beyond fattig. Pank, med andra ord. Jävulskt pank. Har till och med sluta bära med mig min plånbok. Och när jag rusade hemifrån på morgonen tog jag bara med mig katten och mobilen. Man kan inte betala på faktura. Jag satt alltså i telefon på vetrinärmottagningen i 45 minuter ungefär. Det löste sig till slut, men jag kommer förmodligen inte kunna hämta ut antibiotika till Artemis. Så jag hoppas att hon blir frisk självmant. Just nu ligger hon och sover under badkaret.

Jag skulle kunna ha en lång utläggning om allt skit som har hänt och hur jag hamnat i den här situationen, men jag orkar inte. Men jag är farligt nära gränsen nu. Jag ser verkligen ingen utväg.

Misär

Mina katter är sjuka. Ringde försäkringsbolaget och hade en jävla tur, för det visade sig att personen som jag bodde med tidigare och skaffade katterna tillsammans med hade annulerat försäkringen och anmält att katterna var sålda. Lyckligtvis så hade inte försäkringen hunnit gå ut så den kunde skrivas över på mig jätteenkelt. Så jag ska till veterinären med dem klockan halv två idag. Hoppas som fan att jag kan hitta nån som har tid att köra mig för det är överdjävligt att åka buss med två sjuka katter i en kattbur. Mina katter är jättestora så även om kattburen är stor så är det ju inte jättekul.

Mjeh. Jag söker jobb. 69 dagar kvar till julen och jag har inga utsikter på att kunna köpa ens en torr pepparkaka. Än mindre betala alla mina skulder. Jag vill verkligen betala mina skulder, om inte annat för att slippa attentat från mitt ex. Bortsett från att ha annulerat försäkringen, kontaktat min familj (den delen jag har väldigt lite kontakt med själv) och använt sitt "inflytande" (=hotat) för att se till så att jag inte kommer in på ställen så framgick det även i helgen att han har snackat skit om mig som fan. Lyckligtvis har jag en av världens bästa drama queen-vänner, som häller drinkar på folk som talar illa om mig. Alla borde ha en sån vän. Det skulle göra världen till en vacker plats.

Jag tänker mycket ibland, ibland inte alls, ibland bryr jag mig inte. Men nu tänker jag mycket och det känns jobbigt. Hoppas att fredagens ångest-fest kan fungera som en sorts katharsis. Det är ju trots allt det som är tanken.

(Out of reach. Borta, men inte försvunnen. Out of touch? I hope not.)

(Reagerar som vanligt så starkt på detaljer. Låt inget bli en vana, det leder bara till smärta när det inte inträffar på förväntad tid. Jag är ett våp ibland.)

Helgen: Irena var nere! Alltså inte ledsen utan i Lund. Vi gick ut. Vi träffade en hel massa folk. Jättemånga. Lite smygdrama nästan. Sov hos henne. Fest hos Viola på lördagen. Helt klockren fest. Jätterolig. Festfrisör, tjänade pengar even. Underbart. (Att göra en Maia!)





Lyssnar på: Nån musik. Mina tankar. Virvlarna som brusar. Snart under ytan.
(Anyone else got a problem with my little plan of marching up and down the square?)

Early early

Uppe "tidigt" eftersom jag försöker fixa till min dygnsrytm. Det kommer vara åt helvete efter helgen, men det är väl bara att börja om igen. Nu är klockan nio och jag ska duscha, sen ska jag till arbetsförmedlingen.

Senaste dagarna har vart lite för långsamma, men trevliga. Satt hemma hela onsdagen och fixade mitt Cv, great improvement. Igår stack jag hem till mamma på morgonen och friserade henne, åkte till vägledningscentrum på biblioteket (men blev inte mycket klokare), cyklade tillbaka till min mor och hämtade min mobil som jag glömt, träffade Tom och satt och segade på Ariman några timmar, kaffe och backgammon. På vägen därifrån träffade jag Emil, och vi gick hem till mig och käkade lite grann. På kvällen kom Maia hit och vi spelade kasta gris och tittade på Monty Pythonsketcher på youtube.

Tips: Eddie Izzard och några andra gjorde en underbar version av Four Yorkshiremen i någon humorshow. Den finns på youtube, sök på yorkshiremen+izzard eller nåt sånt. (Det underlättar om man har orginalet i relativt färskt minne då de överdriver dialekten som fan.)

Nai, nu ska jag ta mig samman lite om jag ska hinna äta frukost innan jag drar. Efter Arbetsförmedlingen ska jag träffa Afrika, och under dagen även Irena och Viola, hoppas jag.

Men GUD vad trött jag är!




Lyssnar på: Sr Världen (just nu The Chehade Brothers - Sahra) eftersom det är teh shit.

Felsocial

Ett bra ord när man vill beskriva folk som inte är socialt begåvade. Ett exempel på en sådan person är min föredetta sambo. Jag gjorde slut med honom på ett så snällt sätt som möjligt. Kanske inte det överlägset bästa sättet men i det läget hade jag inget val. Hela förhållandet hade varit väldigt svårt. Han blev väldigt arg på mig för att jag gjorde slut och sa upp all vår kontakt efter ett tag. Jag respekterar att han vill göra det men försöker ändå vara trevlig när vi träffas. Trots att han har gjort några väldigt märkliga grejer, som till exempel att kontakta min familj mer än ett halvår efter att det tog slut för att berätta att jag var skyldig honom pengar. Trots att vi hade pratat om det relativt nyligen och han sagt att det var lugnt. (Jag är tyvärr skyldig honom en ganska stor summa, och min lön under det senaste halvåret har inte räckt riktigt till mat till mig själv, än mindre till att betala några av de mastodontskulder jag har till diverse olika personer.)

Oh well; allt skulle vara hur lugnt som helst, men ikväll var han ännu mer felsocial. Det är en konsert på Smålands, och jag tänkte följa med några vänner dit. Jag är ju inte student, så en kompis kollade med sin kompis om hon kunde skriva upp mig på gästlistan. Det var lugnt, men när hon skulle göra det visade det sig att nämnda ex till mig var medarrangör. Och han förbjöd henne helt sonika att skriva upp mig.

Det är skittråkigt, för jag anstränger mig verkligen för att inte bråka med den här människan. Efter att han kontaktat min familj så blev jag väldigt upprörd och skällde ut honom, men jag bad om ursäkt inom ett par dagar. Han sa något i stil med "ja visst" och sen vände han sig om och gick iväg. Mid-sentence ungefär.

Vi har en hel del gemensamma vänner och det känns jättetråkigt att han håller på såhär. Jag blir verkligen ledsen.

Rädsla

Vad är du rädd för?

Vad är jag rädd för? Och varför?

Fick plötsligt syn på min största N.A.P. (någon annans problem) som min hjärna i tusen tusen år bara... glidit bort från. Ett stort mörkt hot som jag accepterat som något självklart.

Min rädsla. Jag vill allt men jag vågar inget och så låtsas jag inte om det.

Men har du hittat muren kan du komma över den. Jag har världens mest possitiva attityd och jag vill inte vara rädd för att leva, jag vill leva hela tiden.

Ett steg på vägen. Ett steg närmare slutet på skitliten och ynklig. Ett steg närmare värd, att vara värd. (Inte som för en fest utan som i sin vikt i guld eller så. Men fester är ju också kul.) Ett steg från osjälvständig och hjälplös. Ett steg närmare stark och hel.

Jag blev så glad så att jag dansade. Sen kom jag på en bra grej och gjorde det, och nu har jag gjort det, så nu har jag bara resten av livet kvar. Fått grejer gjorda. Skönt som fan.

Jag klarar av vad som helst! Tjo.





Lyssnar på: Kaah - Dom tittar när jag dansar. Och Sr Världen.

Ny gåta till buddhistmunkarna

om de är trötta på att fundera på hur man kan applådera med bara en hand: hur kan man skalla sig själv?

Jag känner mig lite manisk. Ny energi eller bara less på att inte ha någon energi. Lite virrig men det fixar sig.

Nu ska jag frisera Maia. I fredags, på efterfesten, friserade jag Efva och Hampus (Hampus skägg för att vara exakt). Jag kanske ska börja ta betalt? (Eller så kan jag tvinga folk att bjucka på en öl som tack...)

Får. Mycket prat om får när man hänger med fårklippare. Backgammon, grönt thé och prat om får. Hur trevligt som helst.

Produktiviteten går rätt bra. Eller. Till och från. Mitt Cv är rätt skapligt nu, letar fortfarande lite datum och intyg. Min lägenhet är ganska välstädad, jag har ganska kul, men jag avskyr att vara arbetslös. Jag vill göra något. Jag vill tänka. Jag vill ha något som driver mig framåt.

Det är höst, jag gillar det.




Lyssnar på: En massa. Mest Goran Bregovic just nu, Spij Kochanie, Spij eller soundtracket till Arizona Dream. Annars mycket klassiskt.

I virvlarna

Skitmycket just nu, allt går så fort, det händer så mycket. Idag är en dålig dag.

I fredags var en bra dag. Eller dagen var kass men kvällen var bra. Festade med Maia och Efva. Förfestade hos Efvas föräldrar, Mods, Ariman, efterfest hos Efva. Det blev typ en tolvtimmarskväll, från halv nio till åtta ungefär. Igår var jag så totalbakis hela dagen, och idag känner jag mig fortfarande sliten. Ska försöka vara lite produktiv i alla fall.

Igår var jag och Maia hemma hos Kelly och tittade på tv och åt pannkakor. En skitjobbig grej hände. Det ringde till min telefon från en kompis telefonnummer, men när jag ringde upp svarade hans kompis, som jag har träffat, och påstod att det var hans nummer och att han inte visste vem jag var eller vem jag menade att numret skulle gå till. I bakgrunden hördes folk som fnissade. Fruktansvärt infantilt.

Nu till den där produktiviteten.




Lyssnar på: Natalie Gardiner - Come Find Me Again

Men vafaaan

Another day older and deeper in debt. Jag vet inte varför jag får mig själv att må dåligt, varför jag inte gör sånt som jag vet att jag måste göra för att må bra. Jag har en bra utgångspunkt, men sen är jag som handlingsförlamad. Skit.

Idag är en seg dag. Igår var en seg dag, i förrgår var en seg dag. Det funkar ju inte. Man har alltid ett val, så varför väljer jag att bara sitta och glo?

Idag ska jag försöka bygga viktiga papper.

Maia är här. Hon har en blå tröja.



Bajs.




Lyssnar på: tråkig skitmusik. Pallar inte byta.

I kristallkulan

ser jag julångest. Fattigdomsångest.

In other news: Har fikat en hel del senaste dagarna. Veckan har vart ganska soft. Såg Den gode, den onde och den fule med Viola i tisdags, och som vanligt slås man hårt av hur bra den är varje gång man ser den. Eller jag. Underbar film, så snygg, välregiserad, fotot, ljuset, klippningen, wow.

Igår sjöng jag i Hörby. Det var roligt.

Har tänkt mycket, på olika saker, fattar inte att det redan är torsdag. Fyller min vardag med ovesäntligheter. Ariman. Hänga på Ariman! Bara hänga! Många år sen. En yngre generation har tagit över med sina självmordsförsökshistorier, häftiga frisyrer och alternativa klädstilar. Känner du dig ung, gå till Ariman på eftermiddagen och du kommer direkt känna dig hur gammal som helst. Wow.

Nu ska jag dricka vin.

Kram.





Lyssnar på: Maia och Karin i köket (de wokar), regnet utanför.

Goth vs. gothic

Föredrar gothic. Jag och Robin satt igår på Arimans uteservering i höstskymningen. Det var småkyligt och vi diskuterade olika stadier av uppvärming i olika sorters metaller och gaser, poesi och annat viktigt. En sak vi kom på, när himlen mörknade av dramatiska moln som svepte runt Domkyrkans svartnande stentorn, vinden ruskade om de majestätiska gulnande träden i Lundagård och en stor flock skränande kråkor virvlade omkring ovanför oss var att Lund är en ganska gåffig stad om man så vill. Men inte gåffig egentligen, utan mer svår och smågotisk. (Inte som i gotiken, utan som i den specifika stämningen Gothic som i Gaimans skrivande till exempel.) (Sånt som i Sverige oftast sopas in under benämningen fantasy.) (Noir kan också platsa.)

Poesi kan fungera i Lund. Man kan vara svår och dricka rött vin. Men tyvärr förstör alla studenter dessa vackra möjligheter och gör det istället till nåt sunkigt och rätt tråkigt. Oh well, jag hade tröttnat på Svårt ganska snabbt. Såsom jag tröttnar på saker och ting.

Spontanbiljard igår. Jag fyller min vardag med meningslösheter men slipper ändå inte tänka. Nu ska jag skura golvet, fara till min mor och frisera henne och sen åka till stan och fika med Viola.

Om någon vill komma hem till mig och hota mig med någon form av vapen tills jag färdigställer mitt jävla cv och söker en massa jävla jobb så är det välkommet.

Förspilld tid. I allmänhet mår jag rätt bra, men jag börjar bli sådär rastlös.


Gårdagens ord: potent.




Lyssnar på: Jefferson Airplane - Volunteers

Min jävla vilja

Jag vill dansa, jag vill flyga, skrika, komprimeras, försvinna. Förkolna och pressas samman till en liten liten ljusglimt.

Istället gör jag ingenting alls. Men jag tänkte dammsuga nu. Sen ska jag köpa kattmat. Dåliga substitut.

Sortera papper, söka jobb. Dåliga substitut. Måsten.

Ta mig härifrån, lyft mig ur bilden, upp, utanför, tagen ut ur sammanhanget.

Men allt är ok. Allt är ok.





Lyssnar på: Kroke - Awakening. Så jävla bra. De spelar på Jeriko den tredje, nån som är på?