Every road must have an end

Rödvinshuvudvärk och en massa tankar. Frukost framför datorn (finns ingen annanstans i min lägenhet där man kan äta frukost faktiskt). Fest igår (igen): Filmstudion, tävling, massor med folk. Jättetrevligt. Mat och dryck.

Lite sorgsen idag. Kanske bakfyllan, kanske annat.

Kanske filmtittande ikväll.

Trött.

Det är så mycket man inte vet. Som man inte kan veta. Främst: framtiden. Hur den kommer se ut, vad den innehåller. Min närmsta framtid innehåller dock definitivt ett långt bad. (I can't wash you of my skin) Kanske lite städning, jag borde städa. Söndagsöndag. Slutet på bland annat veckan. Allt är dubbelt så slut nu som det någonsin varit. Ja; städa, hämta ett par lådor från vinden och packa ner lite grejer som mest är i vägen i lägenheten. Men jag ska nog sova en timme till först. Försöka motarbeta rödvinshuvudvärken. Mina muskler är trötta, min nacke värker.




Lyssnar på: ingenting. Hånad av Eddie Floyd vänder jag ryggen mot musik idag.

Out of reach

Livet kastar saker på mig. It's the weirdest thing. Burma, youtube, musik, fester, människor, känslor. Den här tiden kommer nog att vara präglad av Burmadebatter, röda tröjor, massor av fritid och folk som kräks i direktsändning i mitt minne länge.

"Hon kräks i direktsändnig på ett så profesionellt sätt!"

Post-FFF-livet just nu. Livets psykotiska virvlar. Hösten blir mer och mer höst. Två fester i pre-produktion, men båda får vänta tills Lars kommer hem från Frankrike. (FFF-fest och ångest är min arvedel-fest.)

Idag önskar jag mig mjölk, ägg och mjukost. En vackrare värld med mer flexibilitet, tålamod, kärlek och respekt. Och fred. Jag önskar att jag kunde hela alla hemliga sår, sträcka in en hand i alla trasiga hjärtan och göra dem hela, ta bort all smärta ur världen om så bara för en stund. Eller ge av min egen glädje till alla, blåsa in en liten pust av ljus i alla människors öron och ögon och näsor och munnar så de fylls av samma känsla som jag bär på.

Den känslan är svår att beskriva, men kärlek till livet kanske. Allt är vackert, underbart, enkelt, perfekt. Livet är ett mirakel.

Det finns katter som spelar piano!

Igår var en av de bästa dagarna någonsin. Röd tröja-dag. Läste jättemycket om Burma, åkte till kontoret och träffade Charles, lika inspirerande som vanligt. Jag försår inte hur han kan ta på sig så mycket, hur han orkar. Köpte fisksoppa på Saluhallen av en söt kille, åkte hem till min stackars förkylda mor och åt, diskade, fixade, chillade. Stack in till stan och gick till Ariman för att ta en kopp kaffe med Kelly, men jag var tidig så jag spelade backgammon med en fårklippare som hette Josef. Kelly kom, vi drack öl och fick veta väldigt mycket om fårklippning. En mycket mycket trevlig kväll.

Vi bestämde oss för att gå vidare till Raurackel, men jag fick ett par "var är du"-meddelanden och eftersom jag är en sucker för sånt så stack jag till festen som jag faktiskt verkligen ville till i vilket fall som helst. Spritskåpstömmarfesten. Den var inte riktigt så rockn'roll som det låter, ganska få men mycket bra människor, jättemysig stämning.

Idag är jag förvånansvärt o-bakis. Har ätit frukost, ska in till stan och hämta en kvarglömd kamera om ett tag, bjuden på två fester ikväll, planerar att försöka hinna med båda. Innan dess så ska jag nog finslipa lite på mitt cv.

En av de finaste grejerna igår var nog den långa literära diskutionen i kölvattnet av festen. Amerikansk literatur kommer alltid vara lite sarkastisk. Jag gillar det.

Lyssnar på: Angie Stone - Wish I didn't Miss You (Av en ren händelse. Men jag saknar faktiskt massor med människor. Det påverkar dock inte min matlust eller förmåga att sova, inte ofta i alla fall. Låten är i vilket fall väldigt bra.)

Idag

Idag ska jag ha en röd tröja på mig, och har inte du det så spring genast och byt. Eller gå hem och byt, eller gå och köp en röd tröja, för idag är dagen då alla bör bära röda tröjor. Du kanske undrar varför? Jo för att: http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/asia-pacific/7010202.stm. Av någon anledning skrivs det inte jättemycket om det i svensk media, men resten av världen reagerar rätt kraftigt på att en militärdiktatur börjar skjuta ihjäl munkar till höger och vänster. Jag med. Ett tydligt exempel på hur många människor som reagerar på det här kan man se på Facebook, där gruppen 'Support The Monks' Protest in Burma' växer hysteriskt snabbt.

-24/09/2007 3,500 medlemmar
-25/09/2007 6000 medlemmar
-26/09/2007 12,000 medlemmar
-27/09/2007 65,000 medlemmar

Idag finns det 86,500 medlemmar. Vid lunch.

Från fredliga marcher har situationen eskalerat till vad den är idag. Alla burmas buddhistmunkar demonstrerar och hundratusentals civila stödjer dem. Militären attackerar dem med massiva kravaller som resultat. Misshandel och skottlossning förekommer numer dagligen. Igår dog ca. tio personer när militären öppnade eld mot folkmassan med automatvapen.

In i natten

Mörkret tätnar, stjärnorna brusar omkring mig, jag susar utåt, ut i rymden. Exalterad - mitt liv är perfekt. Jag älskar mitt liv. I have been blessed, and I am thankful. Livet är bra, världen är vacker. Katter spelar piano. Jag har vänner som kommer hem till mig och hänger. Och skänker, lånar ut och transporterar möbler till mitt hem. Jag har städat min lägenhet, ätit glass, fått bröd.

En del grejer gör en väldigt glad. När man inser att man inte är bortglömd, när man ringer folk och de blir glada eller när folk ringer en och man blir glad. När folk är fina roliga vänner och man har roligt med dem. Idag har vart en utomordentligt bra dag. Men ett återkommande tema: att ändra sig. Huruvida det är ok. En god vän tog ett beslut, men ändrade sig. Jag vill stödja denna vän i så stor mån som möjligt, däremot finns det andra som kritiserar den personen hårt och tycker att den gör fel och är dum som inte står fast vid sitt beslut. En annan person jag känner har tagit ett beslut och kan inte tänka sig att ändra sig, trots att personen idag inte verkar känna sig helt sugen på att fullfölja sin plan.

Herregud människor, gör det ni mår bra av. Var ärliga mot er själva, plåga er inte igenom saker ni inte vill göra. Man får ändra sig, det är ok. Man får ändra sig tillbaka igen. Det innebär inte att man är en svag människa utan att man är flexibel. Att vara oflexibel däremot bevisar inte mycket mer än att ni är svåra att ha och göra med. Vi har alla makten över våra egna liv och känslor.

Och apropå känslor så har en underbar plan formats idag: Jag och alla andra som känner för det ska nån gång inom den närmsta framtiden samlas, lyssna på klassisk musik, dricka mängder av rödvin, recitera Per Lagerkvist och Erik Axel Karlfeldt och liknande och vara underbart svåra, pretentiösa och dekadenta. Det kommer bli underbart. (Min ångest är en risig skog and so on.) Håll er uppdaterade.

In other news: Såg precis klart Dexter. My love. Fyfan vad den serien är underbart gjuten och genombra. Alla borde se den.




Lyssnar på: Opera. Annan musik. Stjärnornas musikaliska plinkande i rymdens brus omkring mig.
Tittar på: http://youtube.com/watch?v=PXnO_FxmHes, Dexter, fina animationer på youtube.

Pepp!

Man kan muntra upp sig själv och andra med lite bra musik:

http://youtube.com/watch?v=M26A4hPcIus

http://youtube.com/watch?v=dP_tfVGKxdE

http://youtube.com/watch?v=cEBHLjc4DQA

http://youtube.com/watch?v=TZ860P4iTaM

http://youtube.com/watch?v=NDhHxIz83Ic

Love!

nätter, dagar, höst

Jag gick genom stan inatt, månen var full, stor, rund och bländade vit. Svarta rak, gatstenar, allt lyste i månskenet. Tomt och tyst överallt. Stilla. Hösten är här och min tunna rosa morgonrock är utbytt mot en tung, tjock, lila med Hugh Heffner-känsla. Oboy (ett annat märke fortfarande men chokladmjölk heter oboy i min värld) i vinglas, fast framför datorn, solen lyser utomhus och jag borde antingen

1. skriva klart mitt cv och söka alla jobb jag hittar eller
2. diska och städa hela lägenheten eller
3. sortera alla papper jag någonsin ägt eller
4. gå ut.

Men det gör jag ju inte. Jag bloggar, laddar upp foton på facebook, läser andras bloggar, slöar.

Jag och Kelly har ett avtal: vi ska inte vara emo på hela veckan. Jag tror det kan funka. Men efter söndag får vi det, och det kommer jag nog vara, lite grann i alla fall. Men jag hatar ingen!

Igår var trevligt, trots att alla i hela världen var på konstigt humör. Emil och hans vän Johan spelade jättebra musik på Mods. Rödvin, tequila och starka känslor.

Lyssnar på: Queens of the Stone age. En del gammal Van Morrison.
Läser: Hemingwaynoveller på internet, någons blog som gör mig lite ledsen trots att jag föresatt mig att faktiskt inte vara det. Livet är för kort, för viktigt, för att man ska sitta och stirra in i en dataskärm och må dåligt. Ut. Jag måste ut.

Allt som inte dödar en...

ärrar en? Makes you a cripple for life?

Well. Vem vet.

Gårdagens kvasifilosifiska rödvinsdrickande med Mai/jorna och Kelly och Kitty ledde till att mitt humör blev mycket bättre. Kelly och Kitty lagade min dator på något sätt, helt underbart. Jag kan scrolla. Jag har talat ut lite grann, slappnat av lite grann, kännt att allt trots allt inte är slut. The void has stopped staring into me. Helare, renare, bättre.

Jag läser en blogg. Fan vad bra den är. Jag är helt frälst. Tyvärr tänker jag hålla den hemlig ett tag.

Ikväll Mods, Emil spelar. Ska bli trevligt. Men först glass med Mamma och Robin. Jag har ont i ryggen.


Jag går genom höstmörkret, ensam genom skuggorna, lummig grönska bleknar mot glesare gult i det svarta ovanför mig. Det luktar fukt och jord och det är helt tomt överallt, men träden lever runt mig och mörkret är fullt av ljud och rörelser och andar. Jag lyssnar på jättehög musik i hörlurarna men jag hör ändå mina fotsteg som hjärtslag mot den fuktiga asfalten. Skånsk fukt i luften, aldrig någonsin kommer det vara torrt här. Lera, ständigt. Det här är inte mitt hem, har aldrig varit det. Jag promenerar i snabb takt i stadens utkanter, kvällen faller runt mig, tungt mot marken. Mörkret tätnar till svart. Tomma skolgårdar, tomma lekplatser. Sommarens solstekta svettiga nakna överkroppar har lämnat fotbollsplanernas höstleriga fukt, sitter nog inomhus och ser på tv nu. Jag går genom det svarta mörkret och är inte rädd, jag har för mycket energi inuti mig för att vara rädd. Jag ser knappt var jag går men energin, den svala höstluften, fukten, doften av ruttnande löv ger mig styrka och musiken brusar i mina öron, bedövande, berusande.

Ut i rymden, fokusera. Överge allt du tror på, upp bland stjärnorna som sprakar i höstnatten.

Ingenting spelar egentligen någon roll. Öppna ögon.





Lyssnar på: Mamma och Robin som står i köket och diskar och småpratar om ljusstakar, livets spykotiska virvlande omkring mig, den brusande höstdansen. Alla ljuden inuti mig.

Fula ord

Jag vill verkligen bara svära just nu, men det hjälper ju inte. Jag vill svära, eller skratta, för det blev just värre, allting.

Internet blir min död. Idag har internet gett mig följande: Informationen att jag fått 266 kronor i lön och inga pengar från försäkringskassan. Snart ska internet ge mig numret till försäkringskassan.
Internet har också låtit mig uppleva bra saker; främst då textbaserade saker. Många ord som inte säger något, att säga något utan att säga det, att beskriva känslor på ett flödande intelligent sätt. Jag är på djupt vatten, jag borde veta bättre.
Fick också en blogg-komplimang idag, på internet, och det gjorde mig glad.

Verkligheten har också gett mig information, på papper. Informationen var att jag var berättigad pengar från alfakassan, en sorts akassa för loosers. Jag vill ha ett jobb! Nu! Ett administrativt. Eller så vill jag utbilda mig till producent, men jag tror att ett jobb är viktigare. Kanske är det bara som jag bestämt mig för att det ska vara på ett visst sätt, men jag kan inte komma på nån bättre lösning än att hitta ett jobb och försöka komma ikapp på komvux på min fritid. Ta körkort kanske. Sen, med fullständig gymnasiekompetens, körkort, mat i magen och en lägenhet jag trivs i eftersom jag äntligen har haft råd med skruvar och ramar och färg och allt sånt, så kommer jag kanske att känna att en utbildning, en riktig utbildning, är aktuell. Om inte producent så kanske engelska eller nåt annat kul på universitetet, kan ju fan inte bo i Lund nästan hela livet utan att utbilda mig här alls.

Frågan är bara vad jag kan få för jobb. Jag vill inte stå i kassan på ica eller servera eller nåt sånt, jag vill jobba med nåt som jag får ut något av, nåt kul. Men allt jag vill jobba med kräver skitmycket datakunskap som jag inte har. Och arbetsförmedligen vill inte att jag ska lära mig såna saker. Jag borde se till att lära mig alla de viktiga programmen privat på något sätt.

Först och främst ska jag ringa försäkringskassan i alla fall. I eftermiddag ska jag hem till min mor och äta mat, och jag kanske ska träffa Hannah.

Melankoli: jag slår sönder nävarna mot en vägg helt utan anledning. Det gör ont, varför slutar jag inte? Just let go. Let it go. Let it all go.
(Men ändå har jag en låt på hjärnan som är ett genomgående tema i mitt liv. Lamb - Feela. Fan, alla människor som skadar varandra men försöker dölja det, alla människor med alla sina känslor. En oerhört passionerad röst, full med känslor, som sjunger rakt igenom mig: This could have been something. This could have been really something. Så många delar av mitt liv, tell me something more.)

Okej, nog nu, slut med emo. Nog. Jag tänker på alla år som jag kämpat för att faktiskt bli smed, jag har utbildning, jag har haft ett avlönat riktigt jobb som smed, mer än många andra smeder. Jag borde kunna klara av vad jag vill, jag har viljan, det enda jag har, det är sant. Jag vill. Så jag ska. Jag ska fortsätta kämpa (det är väl det som är livet egentligen, en massa kämpande) och bli den jag vill vara.

Just let it all go. Flyt ut i rymden. Fokusera.

Äeh

Fan vad oförutsägbart allt är. Jag själv framför allt. Jag borde verkligen inte tillåta mig själv att hamna i en sån här situation, det är jobbigt och obehagligt. Jag borde veta bättre, vara mer förutseende.

Om en stund ska jag in till stan och städa i stadshallen. Och i fortsättningen ska jag hålla mig borta från sådant som är dömt att bara vara jobbigt. Sådant som är så uppenbart misslyckat och dåligt redan från början. För till och från gör det faktiskt nästan ont, om jag tänker på det för mycket. Jävla skit, jag mådde så jävla bra.

Eller jag mår fortfarande jävligt bra. Livet är bra, trots att en hel del detaljer är lite komplicerade så lyser solen på mig på så många olika sätt. Men festivalen är slut och det är en jättekonstig känsla (men jag har fortfarande levlat. Jag är fortfarande en redaktör, och SFI står inte längre för Svenska för Invandrare, utan för Svenska Filminstitutet) skönt och sorgligt, bittersweet, melankoli. En grej som ökar det sorgliga är ju det där som jag inte har nån lust att skriva om.

Nu har jag bråttom.

Igår blev jag anfallen av fladdermöss. Fo' realz. Jag ska få en lillasyster i januari. Sanslöst bra. Det blir alltså min pappas femte. Aja.

Såhär: precis bakom mig, bakom högra axeln, finns en tanke som jag anstränger mig för att inte tänka. Ibland kan det hända att man pratar jättelänge om storleken på tonfisk istället för att säga något man faktiskt vill säga, som "fan vad snygg du är" eller nåt likvärdigt smart. Sen, efteråt, kommer den där tanken och biter en i nacken, och man inser att verkligheten finns kvar och vrider lite på sig för att skaka av sig tanken, verkligheten, och det gör ju ont i nyckelbenet då. Men det gör också ont i nacken av att bli biten. Hm. Det går nog över.




Lyssnar på: K's choice i svagare stunder, (addicted) annars Lamb såklart, helst Lusty.

It's all over now

Sitter och äter frukost (oboy i vinglas och mackor med mjukost och salt och peppar), klockan är halv fem på eftermiddagen, jag har äntligen fått sova ut på riktigt. Lämnade FFF-festen halv sex imorse, det var dimmigt och det var jag med. En bra fest, en bra festival. Det känns jättekonstigt nu. Jag kan inte komma på något att säga om det.

Överaskad, som vanligt, av livet och de konstiga saker som händer mig. Jag hade ingen aning om att jag skulle jobba såhär mycket med FFF för några månader sen, jag hade ingen aning om att jag skulle träffa och bli vän med alla de här underbara människorna, jag hade ingen aning om att jag skulle vara så glad att det är slut och samtidigt så melankolisk över det. Och annat. Jag är glad över att det hänt men vet att det är slut nu. Jag kanske är riktigt dålig på att skriva, men jag kan inte beskriva känslan. Glad, frustrerad, arg, ledsen och ännu mer glad.

Nu städning.





Lyssnar på: Seeed - New Dubby Conquerors

Skål och välkomna till Fantastisk Filmfestival!

Igår var det gala. Galan var bra. Vi fick champange och minglade, prisutdelning med musik, mer champange, promenad till mejeriet, fördrink (?) och så bankett. Massor med jättegod mat. Jag satt mellan förra årets festivalchef och detta årets, ett bra bord. Mycket trevlig stämning. Sen var det fest. Festen var fin. Mingel, drinkar, glädje.



Idag är jag bakis som fan och inte väldigt utsövd. Jag hade sanslöst roligt igår. Kanske uppstod någon sorts skvaller.

mitt i kultureliten

Jaha. Jag sitter på kontoret och känner mig hungrig, trött, flottig och lite yr. Kände att det var ok att ta några minuter och blogga, har ju inte hunnit med det alls senaste tiden. Oerhört hektiskt och roligt. Mer jobb än vad jag hade trott, men oerhört roligt och mest positiva attityder och glada människor.

Tså; i torsdags åt jag middag med Neil Gaiman, det var jätteroligt och han var jättetrevlig. Igår var det marginellt lugnare med två filmer på kvällen, Renaissance och Day Watch. Renaissance var sådär, lite besviken måste jag erkänna. Day Watch, som jag var mycket mer skeptisk på, var helt otroligt bra! En värdig uppföljare på alla sätt. Annorlunda, rolig, snygg, speciell... Jao.

Det finns en massa fina människor i den här festivalen. Nu kan jag inte komma på mer att skriva.


Puss.

Du är mitt solsken

Igår var jag tråkig och på dåligt humör. Maias fest var rolig, men tyvärr var inte jag det.

Nu ska jag vara ärlig: jag är helt jävla skitfattig och det ger mig svår ångest. Och hunger.

inlägg nr. 102

Morgon. Hur länge som helst. Alltid. En timme att vakna, en timme senare fortfarande nyvaken. Ont i nyckelbenet, hungrig.

Och när jag går ut i köket blir allt bara helt jobbigt. Jag ska diska och städa idag, men jag vill äta och bada först. Jag har inte diskat på evigheter eftersom jag knappt har använt nånting eftersom jag inte har nån mat hemma och inte har haft tid och inte kunnat pga. nyckelbenet. Så nu är jag fast i ett sorts köks-moment 22, jag måste plocka i ordning för att få nånstans att lägga den stora tunga brickan så att jag kan diska och jag behöver diska lite innan jag äter frukost men jag orkar inte plocka i ordning och fixa och så innan jag ätit... Jag vet, jag är lat och gnällig. Nu måste jag i vilket fall som helst ner i tvätstugan.

Såja. Tvätt, smörgåsar. Läget under kontroll.

Jag drömde jättemycket inatt. Jag drömde att en kille kysste mig, men sen gjorde han konstgjord andning på mig istället, trots att jag bara skrattade så att det inte funkade.

Igår var en under omständigheterna bra men surrealistisk dag. Hälsningsgillet var hysteriskt, jag var trött, det var varmt, massor med folk, mitt emellan jättetrevligt och panik. (Precis som förväntat.) Pizza efteråt, sen spelade jag heroes med Emilia hela kvällen. Satt ett tag och velade mellan att gå hem och att gå på fest. Festen vann eftersom det var nära och trots allt fredag kväll. Man kan alltid passa på att nätverka.

Det var ganska märkligt, allting som hände sen, på ett lugnt sätt. Lite som i "Blaue Grenze", som vann silvermeliesen på förra fff och som ju därför är med och tävlar om guldmeliesen i år. Lite den känslan, framför allt eftersom jag hamnade på en fest i ett koloniområde. Där tittade jag på en konsert med ett nedlagt band och drack vin. Lite mumindalskänsla också. Aja.

Lars jobbar dygnet runt. Jag sympatiserar lite med honom.

Jupiter fnattar.

Det finns gott om biljetter kvar till alla filmer! (Inklusive Stardust.) Köp nu på www.fff.se eller vänta tills på onsdag och köp riktiga, fina biljetter. Om de finns kvar.

Apropå Stardust så måste ju Neil Gaimans sushivanor vara den här festivalens roligaste obsession.

Se vilken FFFare som helst i ögonen och du kommer att se en lite lätt manisk gnista djupt därinne, det vansinniga skrattet är inte långt borta. Men för allt i världen - använd inte ordet "fantastiskt". Använd aldrig det ordet.

Idag (om en timme närmare bestämt) ska kanske tidningar fixas ut. Om någon kommer. Ska försöka, men jag kommer bli sen. (Tvättstugan!) Viktigare är att Maia har fest ikväll! It's the big thing! Vi ska bygga ett bål av Basshunter, blåsa upp kondomer till balonger och dricka päronvodka tills vi somnar. Eller så kör vi hårt på vodkan och skiter i allt det andra. Glorious i vilket fall som helst. Be there or DIE!




Lyssnar på: Lamb, vad annars. Helt kär. Van Morrison igårkväll.
Äter, andas och tänker på: FFF. Nästa år blir det Fantastisk Dvärgfestival. Dvärgar överallt!

Änglar

Dricker oboy (fast godare, ett annat märke som jag inte minns namnet på) och äter ostmacka. Mjukost smakar ost. Snart är festivalen här. Snart ska jag sticka till stan och vara på hälsningsgillet. Ikväll ska jag förmodligen på fest.
En jättebra dag med andra ord.

Men så har någon som jag verkligen bryr mig om blivit huggen på med en kniv, och jag blir ganska ledsen över sånt. Så en mittemellandag. En till.

Några oerhört vackra dagar nu. Solsken, himlen är högt högt uppe, allting lyser, man kan andas och nästan flyga.

Allt känns helt lamt att skriva om när man tänker på att någon man tycker om kunde ha blivit allvarligt skadad bara några timmar tidigare. Aja. Han klarar sig säkert. Jag med för den delen.

This is the winter of our discount tent.

Hm. Snart har jag bråttom.

Puss.




Lyssnar på: Lambremixar (remixer? remixes?). Har inte bestämt mig för om jag gillar dem eller inte. Det är mer house-igt, mindre triphopigt. Favoritlåt just nu (by far): Gabriel. (Inte remixen dårå.) (http://youtube.com/watch?v=XEUWFvT16f8)

uppstötande (världens längsta inlägg)

Jag mår lite illa idag med, men jag är helt nykter. Känner mig irriterad. Fan. Is this something fanns det ett inslag i Letterman som hette, tror jag. Det finns ett liknande inslag i mitt liv. Läste för ett tag sen en text som jag skrev för flera veckor sen, som handlade om en situation som jag hade börjat glömma, och jag kom plötsligt ihåg den mycket tydligt. Det var något, jag vet att det fanns något där. Men efter det tillfället - ingenting. Borta.

Varför är människor rädda för känslor? Jag kan vara lite mer laid back i perioder men jag har inte fobi för intimitet. Jag kan tänka mig att folk blir stressade av krav, att de inte vill att någon ska kunna ställa krav på dem. Och folks bilder av förhållanden är väl kanske att de är fulla av krav. Men om man sa till någon: Jag vill inte att du ställer krav på mig, men du är mysig och jag kan tänka mig att kramas med dig ibland. Måste allt vara så komplicerat?

Jag har inga behov av att ställa krav på folk, och ställer folk krav på mig så visar jag tydligt att jag inte vill bli ställd krav på. Men jag menar, jag är en vuxen människa, jag kan tala om för folk att jag inte vill att de ska ställa krav på mig? Eller hur?

Risken är väl att det blir som det blev med Krister. Han missuppfattade allt jag sa totalt och trodde att jag var ute efter något helt annat än ett förhållande. Men han var kanske lite extrem. Han uppfattade väldigt mycket som jag sa på väldigt konstiga sätt. Jag vet inte.

Jag hamnar om och om igen i samma situation: jag gillar en kille som gillar mig men som inte kan tänka sig att ha ett förhållande. De säger aldrig "jag gillar dig men inte på det sättet" eller nåt annat som skulle kunna förklara varför de så desperat gärna vill vara obundna. Jag vet att det finns killar som inte är förhållandefobiker, problemet är bara att många av dem är skitseriösa och bara ute efter något oerhört hållbart. Eller så kanske alla killar är det? De nöjer sig bara med någon som de från första ögonblicket kan tänka sig att spendera resten av livet med. Jag kan tänka mig att inleda ett förhållande utan att känna mig bombsäker på att det kommer hålla för evigt. Man märker ju efter ett tag om det funkar eller inte.

Jag önskar att det kunde vara okomplicerat. Att man kunde träffa någon som man blev intresserad av och som blev intresserad av en och som förstod att man var intresserad och som man kunde flörta med och kanske inleda någon sorts förhållande med utan att någon part kände sig bunden eller fångad, att man kunde fortsätta vara tillsammans så länge som det kändes bra och funktionellt.

Hur kommer det sig att killar verkar tro att de måste gifta sig med en och bo i en grotta for ever bara för att man är intresserad av att kanske kramas lite? Är alla tjejer galna stalkers med fundamentalistföräldrar? Eller är verkar jag vara det? Jag funderar lite på det där, av alla tjejer att inleda något med måste ju jag vara en av de mindre krävande. Jag skulle inte kunna tänka mig att flytta ihop med någon eller liknande. Jag har blivit lite bränd av för intensiva förhållanden, så det skulle förmodligen vara ganska avspänt. Jag har dessutom inget emot att låta "inledningen" till ett förhållande ta vansinnigt lång tid. Kanske man skulle bli krävande, high maintenance och neurotisk och äta glass i absurda mängder om killen man är intresserad av inte ringer? Börja sjunga in i hårborstar?

Eller hittar jag bara fel killar? Jag är inte ute efter ett förhållande, men det kan ju hända (och händer) att man träffar nån som man är villig att ge en chans eftersom han är snygg och trevlig och sånt. Men just de killarna visar sig alltid vara jävligt fina killar som absolut inte kan tänka sig att ha ett förhållande ("skulle hellre skära av mig vänstra pungkulan", oförglömligt citat) med någon även om de gillar en jättemycket. Alltså jättemycket! Så mycket så att de vill träffa en jätteofta och gärna ligga med en, men de kan inte tänka sig att ta steget in i ens liv, man får komma ganska nära men man får inte vara kär. Man måste hålla sig på en ganska likgiltig nivå hela tiden. Nonchalant. Det är inte alls svårt, men det skulle vara kul att vara söt nån gång.

Eller ännu värre: de kan inte ens tänka sig att ligga.

Eller ännu värre: de fattar inte att man är intresserad! Jag menar, vafan? Eller så fattar han men låtsas inte om det... Vilket är dumt. Det finns bra sätt att visa att man inte är intresserad, man måste inte alltid ligga på gränsen och väga och verka intresserad men bara lite lite grann så att man inte vet säkert. Äh.

Imorrn ska jag besämma mig för om jag orkar bry mig eller inte. Just nu vet jag inte riktigt. Nu ska jag boka tvättid, sen ska jag sova, imorrn är det nån sorts hälsningsgrej som jag ska på.




Lyssnar på: Lamb, laddade ner tre skivor idag, fan fan fan vad bra de är! Yar!

Vansinnig

Vansinnigt snygga är vi. Jag. Mina vänner också. Enligt nöjesguiden. Utom Katrin, hon är bara galen. Jag tycker personligen attFëa är snyggast.

Haha, jag är inte nykter. Jag mår lite illa nästan. Maia fyller år, jag är bongoloid. Jag talade ut med en Filip. Iverbal.

Och lite lite åt helvete med allt?

Lite bara? Och lite lite intresse?

Goodnight and good luck.



Ps. Alla borde se Transamerica, otroligt bra.

In this head

Jag tänker JÄTTEMYCKET men när jag försöker skriva om det så löser det bara upp sig och försvinner, som rök eller snöflingor.

Maia blev moster på sin födelsedag, så dubbelgrattis till henne. Vi ska ut och fira ikväll.

Jag såg Transamerica igår, och älskade den.

Boys are weird. Jag är mest av allt förvirrad. Jag hinner varken bli ledsen eller kär eller något annat, jag är så upptagen med att inte fatta någonting. Jao. Whatever. Alla vill väl på något plan bli älskade? Alla har väl behov av det? Mina behov har faktiskt vart ganska sovande sen jag lämnade Johan eftersom det var lite od, även om kontroll och kärlek inte direkt är samma sak. Skit samma. Jag är ok, jag är bara så förbryllad över alla människors totala fobi för att vara förälskade och gulliga ibland, det behöver ju inte leda till ett superseriöst förhållande men det är väl kul och mysigt ändå? Man måste ju testa? Eller?

Städade min väska idag. Hittade skatter. Wow liksom. Grejer som jag inte har sett på flera veckor. Kul.


Jaja, nu ska jag väl göra mig i ordning och kanske sticka in till stan, eller bara gå och handla.




Lyssnar på: Basement Jaxx - Bongoloid (http://www.youtube.com/watch?v=55B8hU6VvGA)
Läser: Pythons. FFF-tidningen.

Reds. Anm.

Snart snart snart ska allting vara inskickat till tryckeriet.

Jag har fått ett soffbord! Det är snyggt men enormt. Jag kommer få ändra på hela inredningen. Glädje!

Såg Black Sheep igår. Den var inte direkt fantastiskt bra.