uppstötande (världens längsta inlägg)

Jag mår lite illa idag med, men jag är helt nykter. Känner mig irriterad. Fan. Is this something fanns det ett inslag i Letterman som hette, tror jag. Det finns ett liknande inslag i mitt liv. Läste för ett tag sen en text som jag skrev för flera veckor sen, som handlade om en situation som jag hade börjat glömma, och jag kom plötsligt ihåg den mycket tydligt. Det var något, jag vet att det fanns något där. Men efter det tillfället - ingenting. Borta.

Varför är människor rädda för känslor? Jag kan vara lite mer laid back i perioder men jag har inte fobi för intimitet. Jag kan tänka mig att folk blir stressade av krav, att de inte vill att någon ska kunna ställa krav på dem. Och folks bilder av förhållanden är väl kanske att de är fulla av krav. Men om man sa till någon: Jag vill inte att du ställer krav på mig, men du är mysig och jag kan tänka mig att kramas med dig ibland. Måste allt vara så komplicerat?

Jag har inga behov av att ställa krav på folk, och ställer folk krav på mig så visar jag tydligt att jag inte vill bli ställd krav på. Men jag menar, jag är en vuxen människa, jag kan tala om för folk att jag inte vill att de ska ställa krav på mig? Eller hur?

Risken är väl att det blir som det blev med Krister. Han missuppfattade allt jag sa totalt och trodde att jag var ute efter något helt annat än ett förhållande. Men han var kanske lite extrem. Han uppfattade väldigt mycket som jag sa på väldigt konstiga sätt. Jag vet inte.

Jag hamnar om och om igen i samma situation: jag gillar en kille som gillar mig men som inte kan tänka sig att ha ett förhållande. De säger aldrig "jag gillar dig men inte på det sättet" eller nåt annat som skulle kunna förklara varför de så desperat gärna vill vara obundna. Jag vet att det finns killar som inte är förhållandefobiker, problemet är bara att många av dem är skitseriösa och bara ute efter något oerhört hållbart. Eller så kanske alla killar är det? De nöjer sig bara med någon som de från första ögonblicket kan tänka sig att spendera resten av livet med. Jag kan tänka mig att inleda ett förhållande utan att känna mig bombsäker på att det kommer hålla för evigt. Man märker ju efter ett tag om det funkar eller inte.

Jag önskar att det kunde vara okomplicerat. Att man kunde träffa någon som man blev intresserad av och som blev intresserad av en och som förstod att man var intresserad och som man kunde flörta med och kanske inleda någon sorts förhållande med utan att någon part kände sig bunden eller fångad, att man kunde fortsätta vara tillsammans så länge som det kändes bra och funktionellt.

Hur kommer det sig att killar verkar tro att de måste gifta sig med en och bo i en grotta for ever bara för att man är intresserad av att kanske kramas lite? Är alla tjejer galna stalkers med fundamentalistföräldrar? Eller är verkar jag vara det? Jag funderar lite på det där, av alla tjejer att inleda något med måste ju jag vara en av de mindre krävande. Jag skulle inte kunna tänka mig att flytta ihop med någon eller liknande. Jag har blivit lite bränd av för intensiva förhållanden, så det skulle förmodligen vara ganska avspänt. Jag har dessutom inget emot att låta "inledningen" till ett förhållande ta vansinnigt lång tid. Kanske man skulle bli krävande, high maintenance och neurotisk och äta glass i absurda mängder om killen man är intresserad av inte ringer? Börja sjunga in i hårborstar?

Eller hittar jag bara fel killar? Jag är inte ute efter ett förhållande, men det kan ju hända (och händer) att man träffar nån som man är villig att ge en chans eftersom han är snygg och trevlig och sånt. Men just de killarna visar sig alltid vara jävligt fina killar som absolut inte kan tänka sig att ha ett förhållande ("skulle hellre skära av mig vänstra pungkulan", oförglömligt citat) med någon även om de gillar en jättemycket. Alltså jättemycket! Så mycket så att de vill träffa en jätteofta och gärna ligga med en, men de kan inte tänka sig att ta steget in i ens liv, man får komma ganska nära men man får inte vara kär. Man måste hålla sig på en ganska likgiltig nivå hela tiden. Nonchalant. Det är inte alls svårt, men det skulle vara kul att vara söt nån gång.

Eller ännu värre: de kan inte ens tänka sig att ligga.

Eller ännu värre: de fattar inte att man är intresserad! Jag menar, vafan? Eller så fattar han men låtsas inte om det... Vilket är dumt. Det finns bra sätt att visa att man inte är intresserad, man måste inte alltid ligga på gränsen och väga och verka intresserad men bara lite lite grann så att man inte vet säkert. Äh.

Imorrn ska jag besämma mig för om jag orkar bry mig eller inte. Just nu vet jag inte riktigt. Nu ska jag boka tvättid, sen ska jag sova, imorrn är det nån sorts hälsningsgrej som jag ska på.




Lyssnar på: Lamb, laddade ner tre skivor idag, fan fan fan vad bra de är! Yar!

The heat is on

Jag bloggar sällan. Jag hoppas bara att folk fortfarande läser.

Sommaren är tillbaka, och med den en seg och förkrossande förkylning som verkar drabba alla. Idag skulle vara min produktiva dag, jag skulle bli klar med uppackningen, städa och fixa med FFF hela dagen, men icke. Har vart sjuk och trött istället. Handlingsförlamad. Tog världens tid innan jag kom hem (sov borta nämligen) och sen så har jag inte fått någ gjort alls. Ätit ett par mackor bara.

För tillfället så är jag vegan. Tänkte vara det i en vecka, mest på kul. Så om en vecka får någon ta med mig till Wiggos.

Imorrn är det Bubblegun! Jag missade det i fredags, men imorrn kommer jag utan tvekan att vara där. Sist var det sjukt kul. Märta känner en hel del folk, så när hon arrar klubbar kommer det dit en hel del folk. Hon borde skriva en bok om att nätverka, hon skulle bli stenrik. Och en om att arra klubbar för Bubblegun är nåt av det bästa nånsin.

Shit pommes, det har hänt jättemycket senaste veckorna, men det mesta har hänt i min hjärna och det är inget jag vill att det ska bli officiellt. Eller vill och vill, så länge fler än jag är inblandade så har jag inget val, det är inte officiellt. Det är knappt något alls. Jag vet verkligen inte. Jag kan väl summera det som att jag var jävligt dålig på att tröttna på killar. Men vid det här laget känner jag att det skulle vara ok att ta steget fullt ut, och det kände jag faktiskt inte innan. Men samtidigt känner jag att det är ok som det är nu också. Vi får väl se om det någonsin utvecklas.

Urkult var roligt. Vi var borta i sex dagar varav tre gick åt till att resa. Från Lund på onsdag eftermiddag, framme i Sthlm på onsdag kväll. Tolv timmar i Sthlm, varav cirka tre på ett allnight-kebabhak. Det var jätteroligt. Helt underbart skruvade människor kom och gick. Stockholm är jättemärkligt. Tio timmar på en buss till Näsåker. Släpande av sju ton för mycket packning. Sedan äntligen - vila. Vi såg en dubbel regnbåge. Eldnatten var magnifik, Burnt Out Punks och Hoven Droven.

Fredagen var lite absurd, vi blev ganska fulla och somnade en stund på kvällen, och missade Svenska Akademien, som jag ändå har sett en million gånger. Åker fan inte till Norrland för att lyssna på skånsk musik. Men sen vaknade vi och dansade till gryningen. Och sen fortsatte vi dansa ett tag till.

Lördagen började med att vi flyttade tältet, sen sprang vi omkring och undvek galna latinamerikaner med tatueringar i ansiktet. Vi åt donuts och såg en massa halva konserter och missade en sagostund som vi ville se. Vi drack öl. En stor del av kvällen spenderade vi i campingen, där vi hade skitkul. Missade Dan, men träffade roliga människor. Tinariwen var kickin'. Skitbra verkligen. Beduiner i turbaner i den djupa norrlänska skogen ftw. Sen satt i alla fall jag på campingen och åt makaroner med några jättetrevliga människor tills det nästan var dag igen.

Söndag morgon packade vi hastigt ihop oss och släpade våra trötta kroppar och alla våra ton packning upp för en mördarbacke, och tog så småningom bussen tillbaka till Sthlm. Efter tio timmars svettig och orolig sömn på bussen åkte vi ut till ett hippiekollektiv i Bromma, som vi blivit erbjudna sovplats i av en snäll tjej. Där sov vi djupt och länge (jag sov djupt och länge, Maia väckes ständigt av märkliga ljud som jag inte alls åstadkom) och nästa dag mådde vi så sunkigt så vi knappt gjorde nåt alls, men till slut stack vi in till stan och hängde lite med Johan innan vi åkte tillbaka ut och hämtade våra tusen ton packning i kollektivet och släpade dem till mina släktingar, som trots att de också bodde i Bromma, man var tvungen att ta en buss och två tåg för att komma hem till. Där fick vi fägnad och spelade guitarhero tills det var ganska sent, sen sov vi, och på morgonen släpade vi oss i hettan till t-centralen och åkte hem. Tåget visade sig vara ett roligt överraskningståg (upplevelsetåg even), det fanns en trollkarl med lustig frisyr som gjorde otroligt o-orginella ropetricks, och vi fick glass. Helt fantastiskt, jag glömmer det aldrig.

Underbara underbara Kelly kom och hämtade oss vid tåget, och vi bjöd i gengäld på vad som var kvar av vår festivalmat; makaroner med bearnaise och kycklingkorv. Hettan var mordisk; vi åkte till stranden. Väldigt skönt. Kvällen slutade med att jag gjorde planer för morgondagen (alltså gårdagen i realtid) som var väldigt trevliga. Och den dagen, som var onsdagen, var också mycket trevlig. Fikade och promenerade med han som jag tycker så mycket om att fika och promenera med, jobbade, och tittade på film med ovan nämnda (som jag även tycker om att titta på film med).

Och så sluts cirkeln, berättelsen är tillbaka där jag började, det vill säga här och nu, jag har kommit hem och inte fått något gjort alls, och nu måste jag gå, för FFF-mötet börjar strax. I min skuggiga lägenhet är det kvävande varmt, termometern i solen visar på omkring 40 grader.

Puss.







Lyssnar på: Sr Världen, suprise. Contradanza - Tangos para un cajón encontrado. Mysigt.
Läser: Neil Gaimans Fragile Things, min födelsedagspresent från fina Maia, som jag lovar att inte låna ut till Petter. Eller någon annan. The Pythons, Monty Pythonbiografin som jag har lånat av Eric och som jag definitivt kommer lämna tillbaka och Stieg Larssons Flickan som lekte med elden som jag lånat av Daniel och också planerar att återlämna i sinom tid. Och direkt till honom. Hans tröja kom på avvägar när jag i ett svagt (mycket berusat) ögonblick gav den till Eric. En lustig situation uppstod idag kring nämnda tröja, men den hinner jag inte återge just nu.