Fan vad oförutsägbart allt är. Jag själv framför allt. Jag borde verkligen inte tillåta mig själv att hamna i en sån här situation, det är jobbigt och obehagligt. Jag borde veta bättre, vara mer förutseende.
Om en stund ska jag in till stan och städa i stadshallen. Och i fortsättningen ska jag hålla mig borta från sådant som är dömt att bara vara jobbigt. Sådant som är så uppenbart misslyckat och dåligt redan från början. För till och från gör det faktiskt nästan ont, om jag tänker på det för mycket. Jävla skit, jag mådde så jävla bra.
Eller jag mår fortfarande jävligt bra. Livet är bra, trots att en hel del detaljer är lite komplicerade så lyser solen på mig på så många olika sätt. Men festivalen är slut och det är en jättekonstig känsla (men jag har fortfarande levlat. Jag är fortfarande en redaktör, och SFI står inte längre för Svenska för Invandrare, utan för Svenska Filminstitutet) skönt och sorgligt, bittersweet, melankoli. En grej som ökar det sorgliga är ju det där som jag inte har nån lust att skriva om.
Nu har jag bråttom.
Igår blev jag anfallen av fladdermöss. Fo' realz. Jag ska få en lillasyster i januari. Sanslöst bra. Det blir alltså min pappas femte. Aja.
Såhär: precis bakom mig, bakom högra axeln, finns en tanke som jag anstränger mig för att inte tänka. Ibland kan det hända att man pratar jättelänge om storleken på tonfisk istället för att säga något man faktiskt vill säga, som "fan vad snygg du är" eller nåt likvärdigt smart. Sen, efteråt, kommer den där tanken och biter en i nacken, och man inser att verkligheten finns kvar och vrider lite på sig för att skaka av sig tanken, verkligheten, och det gör ju ont i nyckelbenet då. Men det gör också ont i nacken av att bli biten. Hm. Det går nog över.
Lyssnar på: K's choice i svagare stunder, (addicted) annars Lamb såklart, helst Lusty.
