Soft light of day

Efter att ha sovit ut så känns livet alltid lättare. Ångesten kommer alltid på kvällen, när medicinen slutar verka. Nu är det morgon, jag har sovit, tog mina färgglada piller igårkväll och de har haft hela natten på sig att göra mig stabilare.

Nu ska jag gå upp och klappa kattungar och dricka kaffe.

släkt

Hejhej, jag ska snart sova men jag orkar inte riktigt stänga av datorn så jag skriver lite istället.

Har haft några asdåliga dagar, då min läkare (som jag aldrig träffat) missade att skriva ut nya antidepp till mig och jag var utan i nästan tre dygn, vilket ledde till massiv jävla megapanikångest. Grät i väldigt många timmar.

Mycket bättre nu. Är och hälsar på släkt i Sandviken. Får dock ryck då och då där jag känner att ångesten är kvar, precis precis under det där tunna skiktet av medicinering.

Jag blir trött och less och arg och orkar inte alls vara närvarande. Allt känns hopplöst.

Som när jag tänker på att jag inte har nånstans att åka som är "hem", där det är självklart att jag är välkommen. Ibland känns det som att jag bara har mig själv. Att jag är ensam i världen.

Då vill jag aldrig mer börja lita på någon. Aldrig aldrig.

Just nu har jag känt så rätt länge. Kanske inte skulle druckit vin till middagen. Kanske skulle sova.

Kan inte fly från mina tankar, så fort jag försöker tänka på nåt annat så blir det bara värre, jag blir fan knäpp.

Börjar tänka på att jag inte är så nöjd med min egen prestation i skolan. Olönt att ligga och störa sig på det mitt i natten på lovet, studsar vidare och hamnar i barndomen, minns att jag ljög en massa. Och stal. Lurade i mina vänner konstiga, dumma historier. Varför? Som att om det kröp ner myror i tangentbordet på en dator så kunde man se dem på skärmen, eller om att jag en gång gjort så mycket popcorn så att hela köket blev helt överflödat av popcorn.

Varför sa jag så? Varför stal jag små, meningslösa grejer?

Allt känns jobbigt. Allt allt. Tungt, meningslöst, dåligt.

Men det bor två pyttesmå kattungar här, och de är söta, och två rätt unga men väldigt långa kusiner som jag inte ens träffat innan. Helt stört.

Tankarna studsar. Vill inte släcka och försöka sova, ensam i mörkret med alla tankar.

FÖR TJOCK KOMMER ALDRIG MER FÅ LIGGA SKITFUL MAGE KOMMER ALDRIG FÅ BARN KOMMER DÖ ENSAM KOMMER ALDRIG LYCKAS KOMMER SABBA FÖR MIG SJÄLV IGEN INGEN KAN GILLA MIG JAG ÄR ASDRYG KOMMER ALDRIG KOMMA NÅNVART KOMMER BLI SOM MIN MAMMA KOMMER MISSLYCKAS I SKOLAN LÄRARNA KOMMER HATA MIG NÄR DE INSER ATT JAG ÄR HELT KASS KOMMER ALDRIG BLI ÄLSKAD KOMMER ALDRIG HA EN EGEN FAMILJ LJÖG SOM BARN ALLA GLÖMMER BORT MIG JAG ÄR JOBBIG JAG FÖRSÖKER VERKLIGEN VARA BRA MEN JAG ÄR DÅLIG OCH DET GÅR INTE ATT ÄNDRA PÅ VAD SKÖNT DET SKULLE VARA ATT GE UPP JAG VILL INTE KÄMPA FÖR ALLTID DET ÄR HELT MENINGSLÖST

och idag har ändå vart en bra dag. Varför nu? VARFÖR, JÄVLA SKITÅNGEST, LÄMNA MIG IFRED FÖR I HELVETE jag gillar för fan inte ens popcorn

Jahapp

Då var helgen helt plötsligt SLUT igen. Jag hann inte med allt jag hade tänkt men jag har lyckats tömma golvet på prylar, slängt i (och glömt bort) ett par maskiner tvätt... Klippt en tjej...

Hm, haft mycket trevligt i alla fall.

Idag har jag längtat hem. Det är så drygt att hemmet inte existerar.

Saknar Tindra och barnen, Jonas, Doudou. Pyssel i vår lägenhet.

Grejen med att det är lov om en vecka och jag inte har nånstans att åka, eller råd att åka nånstans, och ingen som verkar vara sugen på att komma hit, är ju inte så peppande heller.

Jag känner mig gammal och ensam.

Vicken jävla kväll

Har krupit isäng efter en otroligt speciell dag/kväll/natt.

God mat, trevligt umgänge, hög mysfaktor (fan. Jag gillar inte ordet mysfaktor.), bakning, lite vin, mer god mat, mycket kaffe och en massa annat. Då det ösregnat konstant idag har jag mestadels hållt mig hemma, bortsett från paniksökande efter berusad vän i skog och några cigaretter.

Allt blev rätt bra till slut. Folk blev tröstade och kakan blev klar efter många timmar och det blev äggröra med bönor och bacon klockan två på natten, när huset var fullt av folk och det kändes som eftermiddag.

Sen förra onsdagen så har jag vart helt fantastiskt osugen på att dricka. Inte en chans att det är värt att bli bakis. Inte ens så kul att vara full. Och så umgås jag så gärna med ett gäng 20-åriga geeks som inte gillar alkohol och intriger. Jävligt skönt.

Idag känner jag mig stark.

Hej helg

Idag ska jag städa och tvätta och fixa. Ikväll kanske det blir lite film.

Jag har gjort den här idag:

Lugnet

Vi hade dramagruppsmöte, alla var trötta, vi kom inte fram till mycket. Sedan bestämde vi oss för att göra scones. En halvtimmes kaosande i köket, mjöl, deg, dålig mjölk.

Till slut så sitter vi där runt bordet, sju stycken, och ljudnivån sjunker. Samtal flödar lugnt och alla ler och äter scones och dricker te.

Tända ljus och mys.

Prototyp

Idag gjorde jag klart en prototyp till ett smycke. Så här blev det ungefär.

Vänskap är som en varm filt

Man vill inte alltid vara invirad i den.

Min vän kunde inte riktigt säga att han behövde utrymme, jag ville inte förstå. Men till slut förstod jag, och gav honom det. Nu förstår jag att jag också behövde det. Det är jätteskönt att ha det utrymmet, att börja minnas allt det roliga igen.

Och så kan jag plötsligt se honom mer objektivt. Och undrar smått vad det var som jag blev så kär i... Kommer alltid älska min bästa vän. Men han ska ju vara med sin fantastiska flickvän, de hör ju ihop, de är världens finaste par. Jag är så jävla glad att jag inte lyckades sabba allt för dem.

Gäsp

Så jävla svårt att vakna idag. Men jag hann till frukosten i alla fall. Måste sluta lägga mig efter ett.

Död ko

Ville bara visa en bild jag gjort som jag blev nöjd med. Här är den.

Och så vill jag också berätta att förkylningen börjar gå över och jag inte har så mycket ångest nu. Det är bra.

det stora avståndet

Grejen med att träffa folk man älskar och saknar, och sedan åka ifrån dem igen, är att man saknar dem ännu mer efteråt.

Och grejen med att vara förkyld och spendera hela dagen ensam i sängen är att man känner sig ännu mer isolerad än vanligt.

Så jag känner mig ensam och ynklig och nere, men vill inte smitta någon. Och ännu mer vill jag inte påminna någon om... mig.

Jag är så jävla glad att allt har löst sig på ett så bra sätt, men plötsligt känns det som om jag är hemsk om jag känner mig nere, även om det bara är för att jag är förkyld och har haft en jätterolig helg.

Jag kan liksom inte kräva mer. Jag kan inte prata med någon om hur jag mår för jag mår ju för i helvete alltid dåligt till och med när jag egentligen mår bra och alla har stått ut med mitt jävla gnäll så jävla länge.

Jag hatar att vara så jävla svag. Jag hatar att sakna folk och jag hatar att vara ledsen trots att mitt liv är skitbra och jag hatar att det aldrig bara går över!

Fan, jag har mått bra i typ... ett par veckor nu. Jag vill inte må sämre igen. Jag vill inte och jag orkar inte.

Jag vill bara att alla jag tycker om ska må bra och det känns som om det bästa jag kan göra för att de ska göra det är att hålla mig undan, jag är som en sjukdom, jag har bara negativ effekt på alla. Som en omvänd kung Midas. Allt jag rör vid blir till skit. Alla jag träffar mår dåligt. Antingen för att de bryr sig om mig och jag är konstant miserabel, eller för att jag fuckar upp allting så att jag gör andra ledsna.

Men jag vill inte hålla mig undan! Jag vill inte behöva släppa taget om alla. Jag vill ha kvar människor i mitt liv.  Jag vill inte behöva välja mellan att de ska må bra och att jag ska må bra.

Det spelar ingen roll. Jag kan inte välja att jag ska må bra, för jag gör ändå inte det. Jag är trasig och jag börjar tvivla på att det finns någon räddning. Jag kanske helt enkelt kommer fortsätta vara trasig. Människor kanske helt enkelt inte orkar med mig. Jag har nog inte så mycket annat val än att acceptera det.

Jag vet att det finns många som bryr sig om mig. Jag vet att jag är älskad. Men den enda jag kan komma på som aldrig lessnat på mig bor i ett annat land, och hon ingår definitivt i gruppen människor som bryr sig så mycket så att hon mår dåligt för att jag gör det. Jag klarar inte av att göra människor ledsna för att de bryr sig.

Fan, det här är bara en jävla massa patetiskt jävla gnäll. Nu ska jag ta ett par Atarax och sova.

"inte berusad" nä

Kära bloggen, förlåt föressten för denna lögn från igårkväll. Var jättefull. "Glasen" vin jag drack var stora burkar. På minst ett par, tre deciliter.

När jag tänker tillbaka på kvällen så påminns jag om filmen "Las Palmas".

Dagen som försvann

Torsdag: somnar runt två(?) efter att ha kramats en bra stund med en mycket vacker tös.

Vaknar många gånger under natten, kallsvettig och illamående.

Går upp tio i sju och kräks. Mycket.

Stänger av väckarklockan som börjat spela smells like teen spirit tio minuter senare.

Vaknar runt tio. Går upp och lägger mig i soffan och tittar på när Bingo Rimér bråkar med sin dumma fru på tv. Går och lägger mig igen.

Vaknar cirka fyra av att Gisela knackar på och undrar om vi ska fixa mat.

Vi gör det, det är gott. Sedan kollar vi på film, Howl's moving castle, vi gör kladdkaka och tittar på Nausicaä of the valley of the wind.

Jag blir klar med en enorm sjal. Jag går och lägger mig.

En spindel kryper över min arm i min säng och jag ångrar genast allt jag sagt om att spindlar är snälla som äter upp alla andra insekter så att man slipper dem. Flugor som kryper på en är inte alls lika äckliga. Inte ens lite.

Men ja, då ska ja väl försöka somna, trots spindelterror. Godnatt då.

Godnatt ||

En såndär grej med att bo på internat: ringa sin kompis och fråga vad som är fel. För att man hör att nåt är fel på hans röst. När man ligger och tänker sova och han är ute och röker utanför.

Och faktiskt vara till lite hjälp.

Godnatt

Den söta killen var mest dryg och jag fick ont i huvet, men skolans sötaste tjej är fan sötare än den söta killen.

Å henne fick jag hångla med. Hihi!

Helvete

Blir helt stört provocerad, hatar att bli det.
Har lagt ner en jävla massa tid på att arra en fest och fixa en jävla massa, och idioter förstör allting. Får fan spel.

Druckit tre glas vin på fyra timmar, inte berusad. Bara förbannad.

Vill bara skrika svärord.

Nån jävla snubbe beter sig som en jävla ***** och är stört otrevlig och dryg, och skyller allt på mig.

Alla leker dj och sätter igång typ lady gaga's alla låtar.

Aa. Det är väl det. Sitter och vaktar datorn nu.

Hoppla

Hektisk dag!!!

Skola (byggt konst), kroki, elevråd, festarrangerande. Knappt hunnit tänka.

Men! Det finns en söt kille här. Hans sms blir längre för varje dag.

Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. "Playing it cool" är skitlätt när man har så mycket att göra så att man knappt hinner märka när man blir flörtad med. Om jag nu blir det? Jag är inte säker? Hoppas jag, inbillar mig, eller förnekar jag det? Han kanske flörtar mer än vad jag inser?

Gha. Jag är alldeles för trött för att tänka.

Idag har varit en bra dag

Mestadels.

Just nu är det sent och jag är trött och jag har ätit för mycket glass. Och jag har vart rätt trött hela dagen.

Men vi har konstnärlig utveckling, och jag gjorde klart den första uppgiften och är mycket nöjd. Och jag är nästan klar med en av mina tusen stickningar.

Och framförallt så har jag jobbat på bio kontrast, en liten bioklubb bestående främst av folk från skolan. Vi visade Moonrise Kingdom, den var helt underbar! Jag kände större delen av filmen att jag kanske skulle ta och se bara den här filmen. I resten av mitt liv. Helst varje dag.

Sedan gick jag hem i sällskap med några av mina favoritmänniskor här, vi åt glass och hade jätteroligt. Nu är det sent och jag är så trött så att jag knappt orkar resa mig och borsta tänderna.

Imorrn ska vi förbereda inför festen på onsdag, på onsdag är det fest och på torsdag dramagruppsmöte och på fredag åker jag till Stockholm för att fira att världens bästa T blivit klar med sin utbildning!

Hektisk vecka, trött tjej.

Men en liten känsla av frid. En liten känsla av att allt kommer bli bättre. Att allt redan ÄR bättre, att J är glad, eftersom han är med någon som gör honom glad. Och hon är glad, för att hon är med honom. Mina tunga mörka skuldkänslor lättar lite. Jag har inte förstört allt, de mår bra. Hon får honom att må bra. Jag är så jävla glad för de där två underbara människorna. För nu är allt ganska perfekt.

Höstnatt, skog, höstdoft, stjärnfall

På väg hem efter en jättemysig och bra kväll hos Hannah. Det är minusgrader och natten sprakar av färger och stjärnfall och tystnad. Jag är helt uppfylld av en jävligt bra känsla av att ha haft det jävligt trevligt och gränslös kärlek till hösten. Har ägnat promenaden hem åt att fota i mörkret utan blixt, stå så stilla som möjligt, inte andas och se hur bilder framträder som fångar ungefär de mörka skuggorna runt en uråldrig vagn, ett snett litet hus, ljusen som speglas i Siljan.

Månen som lyser stor och kritvit och tusentals stjärnor som helt hypnotiserar mig.

Ska ut nån natt med stativet och ta bilder av mörkret.

Det är skönt att må bra.

Känslor och ord

Min vän ringde mig igår, vi bråkade. Igen.

Det var inget riktigt bråk. Men vi avslutade samtalet på ett tråkigt sätt, vi var båda missnöjda med den riktning det tagit och vi kunde inte direkt uttrycka oss konstruktivt.

Min vän ringde upp mig igen. Han var tyst länge, han pratade lite, vi var båda ledsna och upprörda, han försökte förklara, jag ville inte förstå. Jag kände mig sviken, han förstod att jag kände mig sviken.

Men så sa han något, något som han nog inte trodde skulle hjälpa. Om hur han kände. Om vår vänskap. Om mig och min depression.

Och då förstod jag.

Att allt handlade om att han brydde sig så mycket om mig att han åsidosatt sig själv. Att han litar på mig så mycket så att han kan vara ärlig. Att allt är okej.

Han är en fantastisk vän och han har alltid ställt upp för mig. Även om det vart asjobbigt att ställa upp. Även när jag vart asjobbig.

Tack. Det finns ingen som du.

Sömnen

Tog en och en halv lugnande igår och sov inatt utan att vakna hundra gånger för första gången på ett tag. När jag vaknade låg jag likadant som när jag somnade. Läskigt. Och att komma upp ur sängen är svårare än vanligt.

Ensam natt

Allt är värst på kvällen. Det känns så löjligt, när jag tog medicinen på morgonen var det värst på morgonen. Det är alltid värst när det har gått ungefär ett dygn.

Ständigt ifrågasättande. Är det här mina RIKTIGA känslor? Eller är det när allt känns bra som det är på riktigt? Är jag mig själv nu?

Jag vet inte. Båda är jag. Min glada Jekyll och min hysteriskt gråtande Hyde. Men den kalla, avstängda, tjuriga personen jag är ibland känns inte som jag alls.

Jag känner mig ensam och bortglömd. Jag saknar mina vänner. "Du är ju inte bortglömd" säger J och glömmer att höra av sig. "Du är ju inte ensam".

Nej, mina nya vänner börjar kännas som vänner mer än som folk som bara råkar gå på samma skola som jag. Men inte helt. Jag håller fortfarande på att lära känna dem.

På nätterna är jag helt ensam. Helt bortglömd. Min smala säng känns för stor och ingen håller om mig längre.

Ingen andas samma luft som jag.

Ingen svarar på mina sms.