"hemma"

Jag är tillbaka på skolan och det var så skönt att komma hem så att jag nästan kände mig gråtfärdig. Idag har jag hela dagen haft en känsla av lugn. En känsla av att ha insett lite grejer om mig själv. Att jag är en gnällig, passiv, tjurig, osjälvständig, självömkande person främst. Och att jag inte behöver vara det.

Det känns rätt bra. Jag ska nog sluta med det. Någon jag tycker massor om och vars åsikt betyder mycket för mig fick totalspel på mitt gnälliga humör och jag kände mig hemsk.

"Jag måste ändra på hur jag bemöter saker" tänkte jag. "Om inte för min egen skull så för hennes, eller i alla fall för att få ha kvar henne som vän, om det går." Ju mer jag funderade över vad i mitt beteende som inte var funktionellt för mig desto bättre kändes det. "Du måste försöka ändra fokus, aktivera dig och sluta vältra dig i det förflutna" sa hon. Jag har liksom börjat se mig som ett offer. Det är inte speciellt progressivt. Så jag tror jag slutar. Jag tror hon har en poäng.

Igår kväll tyckte jag fantastiskt synd om mig själv. Imorse började jag fundera. Och när kvällen kom hade jag funderat och funderat och funderat och det första jag gjorde när jag kom hem var att diska.

Det är lätt att hamna under en lavin av tunga känslor. Det är lätt att knuffas omkull. Det är jävligt bra att sitta fast i ett rep till nästa klättrare som säger åt en att man måste resa sig och fortsätta. För fan.

Jag skrev en lista med mål när jag väntade på tåget. Spara pengar, ha rutiner, rensa bland mina grejer, betala alla räkningar i tid, promenera dagligen.

Jag ska göra nya scheman. Börja ta min medicin samma tid varje dag. Äta mat. Dagligen! "Ja, du blir ju lite dum när du glömmer det", instämde en annan god vän. Jag kanske måste ha en mat-och-sov-klocka för att funka men då får jag väl ha det då. Jag ska fan bli en bättre människa. Jag ska inte hamna i samma situation som så många vänner jag förlorat för att de inte hade nån vilja eller ork att må bra och komma framåt. Jag ska inte dra ner människor omkring mig.

I'll be your home

Hur ska man kunna motstå att falla för något sådant?

Jag tror inte jag kan i alla fall.

Jag klagade över alltings allmänna jävlighet och det faktum att jag hade hemlängtan men inte direkt ett hem. Jag ser fram emot att åka tillbaka till skolan imorgon men det känns inte helt som att komma hem. "I'll be your home."

Jag vill träffa honom. Jag tänker på honom hela tiden.

Att komma till Larsberg händes litegrann som att komma hem. Att träffa Tindra och barnen.

Thor ringer mig på Skype minst en gång om dagen och jag blir lika lycklig varje gång.

Just nu känns allt dock rätt motigt. Som en anti-midas; allt jag rör vid blir till skit. Sover elva, tolv timmar per natt, glömmer att äta. Mitt dåliga humör smittar folk omkring mig.

Det ska bli skönt att komma tillbaka till skolan. "Hem".

Men ååh

Jag försöker sova men mitt hjärta slår som om jag gömmer mig för polisen. Jag tänker på honom hela tiden och jag är livrädd att bli sårad. Så pass rädd så att jag ofta tänker att det inte är lönt, att det är bättre att bara avsluta det nu. Men jag misslyckas alltid. Jag vill inte tillräckligt mycket.

Jävla hjärta.

God jul

Har släpat min stora, tunga rullväska genom snödrivorna till tågstationen. Sitter nu och är helt kallsvettig som jag alltid blir när jag är ute i kylan och väntar på ett tåg som hittils är en kvart sent.

Ska bli underbart att träffa min släkt, men jag har inte julklappar till alla och det känns tråkigt. Fyra av sex personer får julklappar. Har inget till farfar eller min ena kusin. Hade jag inte vart så hungrig så hade jag nog fått ont i magen av ångest. Å andra sidan har jag nästan inga julklappar till någon annan heller. Bara Tindra och Dina.

Sen ska ju Ben få ett par raggsockor. Men de är inte stickade än. Och det blir ju inte riktigt en julklapp. Eftersom det blir efter jul. Och han ska skicka en present till mig.

Åh, jag börjar verkligen gilla honom, mycket. Läskigt. Känner mig otroligt sårbar och vill bara be honom vara försiktig med mig. Här är mitt hjärta det är jävligt ömtåligt snälla ha inte sönder det.

Jag tror inte att han kommer ha sönder det men det tror man aldrig. Åh.

Det känns som att julen är en busshållplats som jag åker förbi utan att gå av. Det är konstigt. Jag brukar älska julen. Men idag träffar jag min släkt, imorgon Tindra och världens underbaraste ungar! Känns hemskt att inte ha några presenter till dem heller. På onsdag åker jag till Uppsala och hälsar på Gisela. Det känns som om det kommer bli en bra julig julvecka.

Nu är tåget ytterligare fem minuter sent.

Urk

Så trött. Ont i ögonen. Vill inte gå upp. Igen. Har ätit frukost, matsalen var nästan tom.

I mörkret

Jag har sett det som att jag gick in i min stora djupa depression när jag gjorde slut med A. Men så hittade jag det här:

"Ibland känns det som att den enda anledningen jag har att inte ta livet av mig är för att det skulle få folk att känna sig obekväma liksom"

Från juni 2010.

Jag insåg att när jag gjorde slut så gick jag inte in i en depression. Jag klarade bara inte av att förneka den längre.

Jag kämpar fortfarande mot den. Idag har vart en jävligt svår dag. Igår med. Men jag klarar mer och mer. Jag känner mig mer och mer hel. Och jag gör något som jag älskar och jag gör det helt för min egen skull.

Urk

Varför är det så svårt att vakna? Jag har sovit i nästan åtta timmar nu men ögonen vill inte vara öppna.

Kaoz!

Jag tror kanske på spöken, kanske inte. Jag är inte rädd för dem. Ärligt talat är jag nog rätt likgiltig till deras existens - jag behöver inte tro på dem om de finns, de klarar sig fint ändå, jag behöver inte förneka dem om de inte finns, de finns inte i vilket fall. Jag är inte så nyfiken eftersom jag antar att jag kommer få veta en vacker dag i vilket fall som helst.

Jag tar sällan för givet att jag har koll på något - kanske finns det liv efter döden, kanske inte, kanske finns det liv i rymden, kanske inte. Jag är en oändligt liten individ i en ogreppbar, oändlig existens, i universum, i tiden. Jag kan inte ens sjuans tabell så vad fan.

På ungefär samma sätt känner jag inför jordens undergång. Jag tror inte att jorden kommer gå under, men det är ju mest min egen empiriska erfarenhet jag bygger det på, och enligt den så kommer jag aldrig dö heller. Och aldrig äta ostron. Och trots att jag har svårt att greppa det faktum att jag faktiskt kommer dö en vacker dag, och att jag möjligen kommer (eller inte kommer) äta ostron innan den dagen kommer (eller inte kommer?) så är ju skälen att tro att världen går under i övermorgon (imorgon! Klockan är över tolv) inte riktigt lika stora.

Men jag börjar nästan tro att det spökar i det här huset och jag är rädd att jorden ska gå under. Jag är rädd att någonting helt vansinnigt, oväntat, sinnessjukt kommer inträffa.

Inte jätterädd. Men litegrann.

Framförallt är jag HELT ENSAM här inatt. Och det är ju rätt freaky.

Ho ho fucking ho

Jag kommer inte ha råd att lämna Leksand under jullovet. Eller typ... Äta.

Oh my heart

Jag bryr mig så mycket, jag är så känslig. Just nu så är mitt privatliv i alla fall ganska odramatiskt, vilket är otroligt skönt, för annars hade jag nog totalcrashat av allt drama runt mig.

Mitt hjärta gör ont för de jag bryr mig om, som mår dåligt. De är så många, de mår så dåligt. Jag känner mig så maktlös.

27.

Det enda jag kan tänka är att jag önskar att jag hade kunnat byta plats med en av dem. Om jag hade kunnat rädda ett enda barn så hade jag gjort det.

Å andra sidan...

...så kanske jag ska låta bli att fatta beslut när jag glömt att ta min medicin.

Snart är det morgon

Snart vaknar du på andra sidan jorden.

Jag försov mig idag. Jag missade luciatåget. Jag blev en timme sen till skolan.

Jag vet inte om det känns lönt. Jag vet inte om jag vill tycka mer om dig. Om jag avslutar det här innan det blivit stort och allvarligt så kanske det inte hinner bli så jobbigt.

Hur kan man ha sån personkemi med någon man inte träffat? Varför måste du bo så jävla långt bort?

fnitter och frustration

1. Rädslan att tycka för mycket om någon. Att utveckla känslor som inte besvaras.
2. Rädslan att tycka ännu mer om någon, när man märker att känslorna besvaras. Rädslan för att det ska funka och att man ska bli kär och sedan övergiven.
3. Rädslan att det ska funka, alla känslor matchar, allt är bra och man fortsätter vara fascinerad, attraherad, accepterad. Man fortsätter växa in i något stort. Rädslan för STORA känslor.
4. Rädlsan för framtiden. Den väljer jag att inte tänka på, för det är bara dumt.

Just nu är jag runt tvåan tror jag. Kan man bli kär i någon man inte träffat? Kan han verkligen tycka om mig? Nu pratar vi ofta. Ett par gånger om dagen, sedan några dagar. Flera timmar eller bara några minuter, några fina ord. Önskar du var här. Önskar jag kunde kyssa dig. Jag tänker på dig hela tiden, jag drömmer om dig på nätterna. Du är så vacker. Överröst av komplimanger och uppmärksamhet känner jag mig ängslig. Tänk om han ljuger? Det är lätt att prata. Det är kanske lätt att spendera timmar framför sin dator, stirrande på någon som är 8000 kilometer bort. Stort leende. Eller? Är det lätt?

Jag tänker på honom, jag ler utan att veta det och mina vänner skrattar åt mig.

Men vi känner inte varandra på riktigt. Jag tror inte man kan lära känna någon utan att uppleva saker tillsammans, gå igenom svårigheter, hålla varandras händer när allt är tungt.

Eller? Det måste ju räknas som en svårighet. Att tycka om någon man inte kan nå. Att inte veta när man kommer kunna träffas.

Det är det mest skrämmande. Rädslan att bli kär i någon som bor i Texas. Rädslan att bli kär i någon man inte kan känna på, lukta på, hålla om. Att bli ledsen igen. Ändå är inte rädslan så stor att jag kan låta bli att tycka om honom...

Vindstilla

Idag är det vackert. Alla träd är täckta av frost, himmelen är ljust blå, allt är stilla. Snöflingor singlar neråt lite sakta. Utan brådska.

Jag vaknade utsövd, halvt leende nästan efter drömmar om rymdskepp och vatten och vänner. Jag stannade i sängen en timme. Till tretton trettiosju. Då gick jag upp och gjorde femtio situps, sedan duschade jag och nu äter jag frukost. Sedan kanske jag går ut på promenad med min kamera.

hihi!

Precis spenderat ett par timmar med att prata med en himla söt typ på skype. Tyvärr bor han i Texas. Men han har grönt hår och fint skägg och kan jättemycket om myror.

Fniss!

musik och spel

Lyssnar på Gold Panda och spelar Guild Wars. Pratar med strömmingar lite vid sidan av. Väntar på att Kim ska logga på Guild Wars och Skype.

Funderar på livet och känner mig i allmänhet lugn och glad. Har fått vila ut efter den kaotiska natten och är nu ... utvilad. Börjar i och för sig bli lite trött igen. Eftersom det är kväll.

Men det här lugnet. Glädjen. Så skönt.

Jahaja

Klockan är 04:39 (pip). Jag går och lägger mig nu.

Det här har varit en väldigt skruvad dag.

Det känns som att det har gått ett år på mindre än ett dygn.

Men J ringde och vi pratade ut, och det gör i alla fall att resten av allt jävla drama känns lite lättare att bära. Mina ögon svider fortfarande av allt gråtande. Folkhögskolor alltså. What a fucking ride. Känns som ett knytnävsslag i magen. Eller sju. Det är bara så jävla mycket hela tiden.

Glömd

Hur kan det vara så lätt att bara släppa taget om någon man kallat sin bästa vän? Hur kan jag vara så lätt att glömma? Är jag så meningslös? Har jag gjort något fel? Är jag en dålig vän? En dålig människa?

Varför kan inte jag bara släppa alla som släpper mig? Det har hänt så många gånger, vad gör jag för fel?

Irena, Maria, Emilia, Kim... Vissa människor fortsätter tycka om mig trots att jag inte försöker tvinga dem. Och de är bra människor. Så varför är det andra som bara försvinner?

Hur kan man sitta och gråta tröstlöst vid tanken på att sluta umgås med mig för att bara ett par månader senare vara helt nöjd med att inte ens vara vän med mig längre?

Jag saknar er, alla ni som försvunnit ur mitt liv. Tom, Kristoffer, Johan, Ida och så många andra. Jag saknar alla er andra också, ni som kommer ihåg att jag finns och fortsätter höra av er.

Men ingen har lyckats glömma mig så här snabbt innan. Ingen har varit så nära och försvunnit så långt bort på så här kort tid.

Jag trodde verkligen på dig. Jag trodde att du var min vän. Jag vet att du inte ens läser det här, eller tänker på mig över huvud taget. Men jag förstår inte varför.

...

Varför tror jag alltid på människor? Varför kan jag inte bara bli bitter och fientlig?

Heja heja

Jävla skitfan. Jag är så arg. På hela världen. Det känns som ... som om mitt hjärta inte finns kvar längre. Som om det inte är kvar i kroppen, som om de där kalla, långa fingrarna greppar tag om min hals igen och jag får knappt någon luft.

Jag är så arg på att min ångest verkar så oändlig medan glädjen bara är ett par deciliter. Om ens det.

Jag är trött på att gråta och trött på att känna mig så jävla ensam. Jag är förbannad på mig själv och alla andra.

Fan skit helvete.

Jag vill bara skrika.