Mhm

Det känns rätt bra någon dag, jag är på dåligt humör och nära att börja gråta några gånger men det har gått en månad och jag tänker inte på bara dig hela tiden. Några timmar känner jag mig nästan som en vanlig människa. (Finns såna?)

Men helt från ingenstans

Som ett slag i ansiktet

Aldrig lämna mig

Jag lovar



Och så gör det så helvetes jävla ont för jag har lovat att aldrig lämna dig och jag gjorde det ändå

Det är sent och jag borde sova. Jag saknar dig men det gjorde jag länge, länge innan jag gjorde slut. Det var så länge sedan jag förlorade dig så att jag knappt minns hur det kändes att vara älskad av dig. Jag minns bara att det var det absolut bästa jag någonsin upplevt.

Och att jag lovade att aldrig lämna dig. Jag kände ditt hjärta slå och dina trygga armar runt mig och du älskade mig och sa "aldrig lämna mig" och jag lovade.

Och nu tittar du inte på mig. Men det slutade du med för länge sen. Du slutade hålla om mig, du slutade sitta nära mig i soffan, du slutade kyssa mig, du slutade prata med mig, du slutade lyssna på mig, du slutade lita på mig. Ändå tycker du att jag har svikit dig. Vad är ett förhållande? Om det inte innehåller någonting av det som gör det till ett förhållande? Jag bröt mitt löfte. Men du bröt ditt också. Alla dina löften, som om de var torra grässtrån.

Ändå är du den enda jag vill ha. Ändå tänker jag på dig det sista jag gör innan jag somnar, det första när jag vaknar.




Jag har hört att det kommer kännas bättre. Jag tänker tro på det.

ironiskt

Komiskt, folk gillar inte när man stickar på möten. Men har jag inget att göra med händerna så driver mina tankar iväg... De borde uppskatta att jag stickar, och därmed är mer uppmärksam.

:)

det kommer bli bättre

Mina vänner är det bästa som finns. Jag tror jag har hittat jordens underbaraste människor och blivit vän med dem för så underbara som mina vänner är kan inte resten av jordens befolkning vara. Om den var det så skulle världen ha varit en vackrare plats.

"Det blir bättre" säger de till mig och jag är så jävla rädd att de har fel. Men de säger det om och om igen, när jag ringer och gråter sent på kvällen eller när vi pratar på msn eller när vi ses och fikar eller när de kör från Lund till Ängelholm för att äta lunch. "Det kommer kännas bättre."

Jag hoppas att de har rätt. Jag hoppas att jag ger dem lika mycket som de ger mig, den oändliga, oväntade tryggheten i deras omtankar. De säger ingenting för att få mig att sluta prata. De lyssnar och finns där hela tiden. Alltid nära, var de än är.

Jag älskar er! Tack för att ni tar emot mig när jag faller, sträcker ut en hand när jag är vilse i mörkret. Jag litar på er. Säger ni att det kommer bli bättre så tror jag på er.