tre år

Idag var det tre år sedan jag såg dig sista gången. Jag gav henne en kram och du stod bakom henne, du såg... ledsen ut. Jag kände det som att mitt liv var slut. Kvällen innan hade jag haft allt jag någonsin ville ha i mina armar here, in my arms och njutit av tystnaden... och vi hade pratat om framtiden och det förflutna och njutit av att vara ifred, tillsammans en sista gång. Hon låg och sov i sovrummet. Vi satt på bakgården. Du gav mig din hatt och den luktade som dig.

För tre år och tre månader sedan visste jag knappt vem du var. Fyra dagar senare fanns ingen annan. Du såg in i mina ögon med en eld som jag aldrig sett förut och Boys of summer på repeat inne i huset och vi stod på trottoaren och jag hade druckit för mycket. Igen.

De där tre månaderna, mellan 25e april och 22a juli, förändrades hela mitt liv. Allt kastades omkull, vältes upp och ner, och jag visste knappt vem jag var längre.

Jag vet fortfarande inte. Men idag gjorde jag rätt. Äntligen ett rätt. Efter tre år och tre månader av ångest och mörker och skuldkänslor och depression så talade jag om det för henne och jag höll på att kräkas hela tiden och hjärtat bultade så att jag knappt kunde hålla balansen och jag grät men hon... hon kramade bara om mig. Hon.

Jag kommer alltid ha skuldkänslor. Men kanske kan ångesten lätta lite nu. Hela tiden var det hon som var den starka, den goda. Aldrig du.

Jag förtjänar det inte men jag är nog den som vunnit något. Jag har en vän som har ett hjärta av guld. Som har två barn som är de finaste barnen som finns och som fortfarande vill vara min vän trots allt jag gjort. Alla fel. Ett rätt.

Jag är jävligt glad att jag sa sanningen. The truth will set you free. Trots att det var det svåraste jag nånsin gjort.

Aaaaaaaaaa

Varför måste jag vara så jävla fucked up? Varför just jag? Varför måste jag förlora all kontroll så totalt? Varför kan jag inte bara ta mig samman? Varför måste jag sitta och stirra, oförmögen att röra mig, utan att kunna ta mig tillbaka till verkligheten, varje gång jag ska nånstans?

Varför i helvete försover jag mig till och med när jag jobbar halvtid och inte behöver vara på jobbet förrän tolv???

Jag hatar mig själv.

Bort

Vill inte mer. Vill fly, vill falla, vill inte vara med. Vill inte vara med i mitt liv mer. Vill inte mer nu. Orkar inte. Orkar inte andas riktigt, orkar inte gå upp, orkar inte äta frukost, orkar inte gå till tunnelbanan, varje steg känns som ett straff. Orkar inte åka tunnelbana, gå till jobbet, le mot människor, läsa mail, göra saker. Orkar inte försöka intala mig att det är något jag gillar att göra. Orkar inte åka hem efteråt. Orkar inte vara med folk orkar inte vara ledsen orkar inte ha ont i magen hela tiden orkar inte vara ensam. Orkar inte hålla löften, orkar inte göra saker jag tycker är roliga, orkar inte träffa människor jag tycker om.

Har ett par saker jag orkar. Ett par ställen där jag inte känner att det finns några krav. Ett par ställen där inte ångesten lägger sig som ett tjockt strävt rep runt min hals. Spenderar för mycket tid där, får ångest ändå.

Vill bort. Bort från allt. Bort från mig själv.