Goodnight sweetheart

Jag ligger i sängen och lyssnar på suset i rören. Sanna duschar. Jag har läst lite i East of eden och bytt lakan.

Det har vart en rätt bra dag. Om man bortser från att jag sov till tolv efter att ha tagit en atarax igårkväll. Lite väl sömnigt.

Annars har jag nästan blivit klar med en stans och vill nog göra en till. Och min maskerad-outfit är väl också på g. Det mesta har gått rätt bra.

Imorrn ska jag till terapeuten på dagen.

Spela spel

Guild Wars 2 är jätteroligt. Det känns lite som om nån tänkte "ähmen om vi gör ett spel som tar de roliga delarna av World of Warcraft, men integrerar mer rollspel och allmän braighet och dessutom gör det för vuxna?" (därmed inte sagt att det är nåt snusk i spelet, det är bara inte så gullesnuttigt och färgglatt och tramsigt som WoW).

Annars så är det fest på lördag och jag är stressad över det och över min ekonomi och över skolan och lite allt möjligt.

Inte pratat så mycket med J den här veckan, vilket mest är skönt, eftersom jag fortfarande blir helt förstörd av att tänka på allt drama sist.

Inte pratat så mycket med nån utanför skolan. Maria är i Kina och... Alla andra är långt borta.

Så långt borta från mig.

Ska fortsätta spela nu. Innan jag blir deppig. Får konstigt ont i bröstkorgen av att tänka.

Ligger i sängen

...i fosterställning och försöker att inte tänka så mycket. Facebookar och kollar på instagram i telefon. Och bloggar, obviously.

Idag har varit en skitdag. Hundra procent skit. Ångest och trötthet och fanskap. Allt har gått fel.

Just nu försöker jag uppbåda nån sorts energi för att resa mig och ta en dusch.

Det går sådär.

Har ätit två mackor till middag.

Vill bara somna och vakna om några månader och må bra.

Frihet

Ikväll har jag inte haft nån ångest! Kanske för att jag är så otroligt trött efter gårdagens brandlarmsdrama och efterföljande omöjlighet att somna om. Och tillhörande panikångest.

Nu ska jag gå och lägga mig. Hoppas ångesten inte ligger och lurar under täcket.

I skolan gjorde jag idag ett armband under tiden som jag väntade på att en annan grej skulle bli klar. Imorrn ska jag träffa min terapeut.

Pling plong

Säger inte brandlarmet. Det låter mycket mer och man vaknar och måste stå utomhus tills brandkåren kommer.

Sen kan man inte somna om utan gråter i ett par timmar och huvudet är fullt av skit och till slut hatar jag mig själv och vill dö.

Jonas påminner om mina lugnande när jag smsar. Bra tänkt av Jonas. Håll tummar för att de lugnar. Och söver.

Kvällsångest

Måste kvällarna alltid komma med gut wrenching angst deluxe? Plockar i ordning i mitt rum, packar upp, är på rätt bra humör.

Sen är jag plötsligt otroligt låg.

Händer en enda jobbig grej så behöver jag flera dagar för att återhämta mig. Känner mig nästan lika jävla munter som jag gjorde i somras. Fan. Har inte ens nån anledning, det räcker med en sorgsen låt eller att råka komma och tänka på nåt som har varit jobbigt tidigare.

Och så hatar jag fortfarande att sova ensam. Brukade gilla det en gång i tiden.

Fan.

Tåga tåg

Mitt liv är så konstigt. Senaste två veckorna har varit extremt kaotiska.

Förrförra veckan glömde läkaren på min psykiatriska mottagning bort att skriva ut mina antidepp och jag kunde således inte ta dem på två och en halv dag. Resultatet var att jag låg och vred mig i total superpanikångest komplett med hysterisk gråt och hyperventilering. Till slut ringde hestisbestis upp och satt och gav mig andningsistruktioner tålmodigt tills jag lugnat mig.

Gudar vad det sög. Sov i vardagsrummet när jag äntligen lyckades somna. Nästa dag var jag knappt vid medvetande alls. Till slut fick jag ny medicin men det tog ett par dagar innan jag var någorlunda stabil.

Eller ja, jag är fortfarande helt skör.

Sedan dess har det vart lov, och jag har uppenbarligen jättesvårt att gå ifrån mina rutiner, för jag har mått så fruktansvärt jävla dåligt så att jag knappt har vetat var jag är.

Har dock haft ganska roligt. Det är skitkonstigt att vara... tja, GLAD men ändå ha galopperande dunderångest.

Har hälsat på moster i Sandviken, vilket var jättemysigt, och mormor utanför Bollnäs, vilket också var mysigt (trots att min superfina mormor kan vara lite negativ vilket är lite svårt att hantera när man redan är helt kajko i huvet av ångest) och till slut Stockholm.

Hade hoppats på att flaxa runt och ha massor av kul och träffa massor av människor men det blev inte riktigt så. Kom fram till stan, hade superångest, åkte ut till Lou i flempan, tappade bort mina hörlurar, bröt ihop och låg sedan och grät hela kvällen. Lou är helt magiskt bra och verkade inte alls tycka att det var konstigt eller jobbigt på nåt sätt att jag låg och hulkade i hennes säng. Hon var bara snäll och gullig och kramade mig.

Är så jävla glad att jag har vänner som är så fina så att det inte GÅR att tro att de inte bryr sig eller tycker om mig egentligen. Vilket annars är lite min grej när jag mår dåligt.

Åter igen satt bästa Jonas och tröstade mig över telefon i ett par timmar innan han åkte från hallonbergen till flempan för att trösta mig irl. Då blev jag så överraskad och glad så att jag inte alls grät så mycket mer den kvällen, eller på hela nästa dag, då jag och Lou hängde hemma hos henne och chillade och träffade Erik och hade det allmänt bra och åt jättegod pizza och spelade dataspel.

Dagen efter var jag fortfarande rätt mentalt utmattad men lyckades efter bara ett par mindre sammanbrott ta mig till hallonbergen, där Jonas och Anna hade fest. Det var jätteroligt och jag var glad och hade det bra.

Blev lite småhispig när jag såg att Tindra åkt in till sjukhuset med ett av mina absoluta favoritbarn och mest älskade människor, men det gick bra och ett par foton på barnet i fråga som ligger och ler i en sjukhussäng lugnade ner mig.

Jag somnade långt innan festen var slut och drömde en massa stressade och jobbiga grejer och var helt väck när jag vaknade och grät en hel del mer utan nån egentlig anledning. Men sedan somnade jag om och sov rätt gott med en katt och ett varmt täcke och när jag vaknade var det söndag och söndagen var jättemysig.

Tills jag bröt ihop igen. Suck.

Men men. Som vanligt satt Jonas och tröstade mig, och Anna och Izzie, och till slut hade allt blivit bra.

Framför allt så känns det som att jag och Anna kanske kan sluta vara rädda för varandra nu, vilket verkligen är på tiden. Jonas och Anna är ett helt fantastiskt par, de hör verkligen ihop.

Och nu är det måndag och jag är på väg hem till Leksand.

Ska bli skönt att komma hem.