Spexigt

Har tråkigt. Känner mig ensam. Har trots det ingen riktig lust att göra mig i ordning och försöka träffa folk. Inte på partyhumör.

Vill vara ifred, men inte ensam.

Hjältar

Jag har introducerat ett par vänner på internatet för heroes of might and magic. Det är skoj. Plötsligt vart det sent utan att nån märkte nåt.

Hablargh

Mår rätt bra, men på ett väldigt avstängt sätt. Grinig och irriterad. Men inte ÅNGESTEN. Sen kommer jag upp på mitt rum efter många intensiva krokitimmar och bryter ihop.

Jag gråter mig till sömns och vaknar vid åtta av att jag drömmer mardrömmar. Jag har panik och är rädd och ensam och ÅNGESTEN sitter som ett stenblock i magen, iskallt.

Jag mår sämre och sämre. Jag hoppas att det är tillvänjningen av den nya dosen. Att det går över.

Jag saknar Maria, Tindra och Jonas. Jättemycket. Jag vill ha mina vänner. Jag vill vara med människor jag älskar. Jag behöver dem, och de är så lågt borta, och de behöver inte mig. De har allt de behöver, underbara sambos och roliga liv.

Jag vill inte ringa och vara ledsen. Jag vill inte gråta i telefonen och veta att de känner sig obekväma eller maktlösa eller ledsna för min skull.

Nånstans vill jag inte att de ska bry sig eller veta. Jag vill inte vara en börda. Eller ett offer. De har egna problem.

Men jag saknar dem så jävla mycket. Tindra och barnen. Jonas. Dina, alla strömmingar.

Och alla jag förlorat.

Borde sova

Kroki är skitkul. Jag lär mig massor.

Inatt sov jag skitdåligt och jag har vart trött hela dagen.

Jag ökade min dos för några dagar sedan och har sen dess mått rätt dåligt.

Saknar min lägenhet. Saknar Tindra och barnen, Dina och Jonas och alla andra.

Känner mig avskuren från allt, bortglömd. Här också. Alla är snälla (okej, inte alla, de flesta dekoratörerna är rätt otrevliga och idag grälade jag med en kvinna i min klass) och vill gärna umgås med mig men jag orkar inte. Inte alls. Vill bara vara ensam, men inte egentligen.

Orkar inte må såhär mer.

Äventyr

Åh. Vilket dygn.

Jag kom till Stockholm på fredag kväll. Jag åkte ut till hallonbergen och hem till Lillabjörn. Vi drack te och pratade och planerade inför maskeraden och åt pizza och hade jättemysigt. Jag däckade vid tolvsnåret och sov som en död.

På lördag åkte jag in till stan med A, som skulle jobba. Vi pratade på tunnelbanan om grejer och det kändes jättebra. Det kändes som om den gamla A dök upp! Skymtade till lite bakom den lite oroliga tjejen som vart där istället. Mitt hjärta växte en storlek när hon dök upp och började prata om J. Jag är så jävla glad att de är så kära i varandra, och de verkar göra varandra så glada.

Det var så totalt bara fint och inte på något sätt jobbigt så att jag nästan kände mig lite berusad.

Jag kom in till stan och köpte garn för alldeles för mycket pengar.

Sen åkte jag till blackan och träffade Mli, och YtJM, och åt muffins och hade jätteroligt, och sen åkte jag till stan och träffade Tindra och Oscar, och det var så kul att träffa dem!

Sen tillbaka till Hallonbergen, bytte om och sminkade Lillabjörn och mig själv och kom till slut iväg jättesent till maskeraden.
Lou blev jätteglad över mitt surprise-appearance och alla andra också. Jag hade jätteroligt men drack inget (smakade på lite innis&gunn och wyldwood) och var mest trött och hungrig.

Det blev så sent och bussarna tillbaka till hallonbergen, på motsatta sidan stan, skulle ta sån jävulskt tid så jag sov hos Lou, helt utmattad, utan att ha tagit min medicin eller tagit ur linserna eller sminkat av mig.

Idag har jag känt mig så stört bakfull, antidepp-abstinens och superhunger och vätskebrist. Men underbara vackra fantastiska Lou bjöd på pizza och mys så att jag till slut bara hade lite huvudvärk (och yrsel pga abstinensen).

Jag insåg att biljetterna till tåget hem till Leksand var slutsålda utom till det sena tåget, och min klass- och hus-kompis bokade en biljett till mig till det eftersom jag satt på flempans pendeltågsstation och kände mig förvirrad efter att ha missat en pendel och sen en till för att den stannade så långt bort så att ingen fattade att den var där alls.

Hade nog inte hunnit till det tidigare tåget ens om jag ville. Så jävla trött. Känner mig riktigt bakis. Åt en dajm och drack nån sorts burk-kaffe i väntan på pendeln så huvudvärken har börjat lägga sig nu.

Nu är jag i alla fall snart tillbaka i hallonbergen där jag ska byta om och packa ihop fort som fan och sen dra in till stan och åka hem till Dalarna. Jävligt förvirrad dag. Men kul!

Kollade på "trailer park boys" hos Lou. Helt stört bra kanadensisk tv-serie.

Skymning

Skymning i skogen är en bra skymning. Jag har promenerat till stan (byn?) med Hannah och handlat lite. Nu är jag på väg hem och det börjar bli lite kyligt (dagen har varit varm) och jag har satt mig på en bänk vid stigen för att rulla en cigarett och njuta av det blågröna ljuset. Vattnet glittrar mellan träden. Alla färger blir djupa och dova. Björkstammarna glimmar svagt, grått. Doften av barr och svamp och löv och jord och mossa är nästan berusande.

Tror jag struntar i cigaretten.

Kultur

Det är rätt kyligt ikväll. Jag är på väg in till Leksand för att närvara vid klassens sista pass i kulturnattsevenemanget. Vi har byggt en skrotakulptur. Antar jag i alla fall, jag har inte sett den än.

Jag har mött ett par polare från skolan på vägen, alla är sega men verkar ändå vilja hitta på nåt ikväll. Jag trivs här, det känns som om jag passar in och har lätt att komma överens med folk.

Och jag kan göra vad jag vill. Det känns nästan magiskt att ha tillgång till en verkstad, dygnet runt, hela tiden. Det är som en dröm.

Jag och J har pratat ut lite och han har inte glömt mig. Jag har köpt en korg som jag blivit väldigt kär i och som har fått ersätta väskor helt.

Hela stan är upplyst i vitt och rött eftersom en stor mängd japaner från Leksands systerort i Japan är här på besök.

Nu är jag nästan framme. Det ska bli kul att se skulpturen.

Hatar mardrömmar

Har legat vaken i snart en halvtimme. Rädd att somna om. Känner mig så ensam

Saknar

Saknar min bästa vän. Vi delade allt. Vi pratade om allt. Vi var varandras stöd.

Efter bara två veckor började jag märka att sms kom mer och mer sällan, telefonsamtal knappt alls.

Så viktig var jag. Jag vill inte kräva mer än han vill ge, så jag slutade vara den som ringde upp, eller smsade. Nu har vi knappt haft nån kontakt på flera dagar.

Så många människor som jag saknar så mycket. Så många som inte verkar vara så intresserade av att upprätthålla någon kontakt. Känner mig avskuren från mitt gamla liv, mina vänner. Jag litade totalt på dem, speciellt på honom.

Today my heart hurts

I love going to school. This place is great and wonderful. But I'm thinking so much about everything I lost, and people I miss, and I feel so sad. It feels like the sadness is so deep and all-encompassing, like it's in the core of my being, like it can never go away. I hate feeling like this. I want to be happy, and most people think i am. I'm having lots of fun but the sadness is always there, like a black rock inside me. A big one.

I don't want to be in love. Ever again. It's the most horrible thing in the world.